Efter Dagens Nyheter meddelade vi häromdagen en skildring från Sandön af en bland den för någon tid sedan dit afgångna geologiska expeditionens deltagare. Mot hans beskrifning af ön och lifvet der har en insändare i lördagens D. N. tagit till orda och skrifver:
Det sällskap »vetenskapsidkare» som nyligen besökte ön och för hvilken artikelförfattaren torde vilja betraktas såsom representant, måtte ha varit öfvermåttan sorgset stämdt, eftersom det funnit förhållandena på ön så dystra.
Riktigast torde emellertid vara att betrakta personer och förhållanden med en mera objektiv blick, och hade författaren gjort så, skulle han till sin förundran funnit att, oaktadt befolkningen på Gotska Sandön lefver ett stilla och enformigt lif, den der gräsliga sorgmodigheten, som enligt författarens uppgift leder till hemska mordgerningar, existerar hvarken hos invånarne eller naturen på Gotska Sandön utan endast i författarens fantasi. Ett mord har verkligen en gång blifvit der begånget, men det föröfvades af ett extra fyrbiträde som vistats der endast ett par år och nog ägde de mordiska tendenserna från sitt föregående, något växlingsrika lif, Det var sålunda ej en följd af några »årtiondens» bedröfliga vistelse på ön. Det fridfulla, friska och helsosamma samt i ekonomiskt hänseende på visst sätt gynnande lif lotsverkets personal på Gotska Sandön kan föra är förvisso icke, lika litet som den intressanta och långt ifrån dystra naturen, egnadt att sätta sådana griller i hufvudet på folk, som den unge »vatenskapsidkaren» inbillat sig ha upptäckt. Jag tror knappt att den intelligenta och ganska lefnadesfriska befolkningen på Gotska Sandön skall finna sig särdeles smickrad af artikelförfattarans egendomliga uppfattning af dem och deras ö.
Den första artikelns författare, som tidningen uppgifver vara en erkänd vetenskapsman, svarar härtill:
Insändaren som tydälgen anser sig äga en ej ringa auktoritet, har författat ett meddelande, hvilket torde kunaa sammanfattas i följande två punkter. Naturen på Gotska Sandöa är »långt ifrån dyster», Invånarne äro, som i uppsatsen påpekades, lyckliga och förnöjsamma samt bruka ej af »sorgmodighet» taga lifvet af hvar andra. Det första af dessa påståenden visar att insändaren antingen aldrig besökt Sandön eller också att han alldeles icke är vittnesgill vis å vis bedömande af natur. Skogens hela beskaffenhet, sparsamheten i djurverldan, den noästan fullständiga frånvaron af småfoglar, växttäckets enformighet dynernas hela utseende, de på stränderna massvis hopade spillrorna från skeppsbrott etc., allt är just egnadt att göra naturen allvarlig och trist på samma gång som den blir storartad och gripande, Vi kunna ej annat än högligen beklaga att insändaren, om han sett Sandön, ej förstått detta, ty derigenom har just det intressantaste, mäktigaste draget i Sandöns natur alldeles gått förbi honom.
Det är just i denna beskaffenhet i naturen vi ha sökt en förklaring till »den kärlek till torfvan, som man bebor», på hvilken i uppsatsen ett par exempel anförts. Synnerligen stor psykologisk skarpblick behöfs dock ej för att inge att på vissa lynnen en sådan omgifning på längden verkar ogynsamt, och i all synnerhet måste det anses mycket olämpligt af vederbörande att på en post som extra fyrvakt på Sandön placera en person, hvilken, enligt den i detta afseende helt visst synnerligen väl underrättade insändaren, »nog ägde de mordiska tendenserna från sitt föregående, något växlingsrika lif»!
Gotlands Allehanda
Måndagen den 4 Juni 1894
N:r 85