I tidig, solglittrande morgonstund ångade »Polhem» åter — strax efter det den löpt in i hamnen med passagerare från Stockholm — ut på villande haf med ett femtiotal lustresande ombord och med Klintehamn som mål.
Klintehamn jal Det lilla lifaktiga samhället, som icke vill vara sämre än Visby, ty som ju litet hvar vet öppnas der i dagarna en varm- och kakbadinrättning, hvilken under namn af »Klintehamns badort» ämnar täfla med oss om att draga uppmärksamheten och folket till sig. Just derför voro vi också nyfikna att få på närmare håll än genom hörsagor lära känna platsen.
Efter några timmars ytterst angenäm och behaglig färd öfver den blånande, lätt krusade hafsytan voro vi ändtligen framme.
Hvad vi genast märkte, då vi lade in till bryggan, det var att platsen äger åtminstone tillstymmelse till skärgård, något hvarpå är att sätta stort värde. Ty för det första känner man sig liksom litet mer trygg inne »i viken», för det andra har man på små utfärder ett mål att fara till.
Vi uppsökte naturligtvis genast badortens läkare, hvilken, trots det han för ögonblicket var öfverhopad af patienter, ägnade oss några minuter och dertill var så tillmötesgående att han senare på dagen erbjöd sig visa oss omkring, ett anbud som vi med tacksamhet emottogo.
Efter middagen följdes vi alltså åt ned ned till den s k. »varfsholmen» — på platsen lär det i början af 1800 talet ha funnits ett skeppsvarf, hvarifrån många skepp utgått, — der såväl varm som kallbadhuset ligger.
Varmbadhuset, uppfördt i villastil och efter hvad doktorn upplyste oss om, beräknadt att kunna lemna 75 bad dagligen, ligger närmast till hands och på det samma har man hunnit så långt att sista banden nu lägges vid inredningen. Undantagandes elektriska bad komma att i regeln serveras de flesta at våra mer brukliga badformer. Inredningen i såväl bad- som afklädningsrummen är enkel, men snygg och prydlig.
Ett stycke längre bort ligger kallbadhuset med fyra bassänger. Öfver sig stort och präktigt är det visserligen icke, men tillräckligt att börja med.
Nu är sjelfva platsen der omkring kal och ödslig, ingen badhuspark med lummiga träd bjuder svalka och skugga mot en brännande sol, men det är något som med tiden kommer att afhjelpas. I stället blåser en så mycket skönare vestlig vind, om hvilken doktorn sade att den i regeln brukar vara ganska stadig, och detta ansåg han vara en stor förtjenst framför Visby, der vindarne så ofta växla, Äfven framhöll han, att vattnet i Klinte i allmänhet bibehåller sin temperatur, bättre än i Visby.
Kastande en blick uppåt sjelfva byn, kunde vi icke underlåta att finna den inbjudande.
Bakom yppigt löfverk, hvari solstrålarne spelade, tittade bär och der små hus fram. Längre bort syntes det omtalade Klintberget, från hvilket man har en präktig utsigt ötver Hafvet. Allt såg med ett ord så landtligt lockande och leende ut i sin stilisamma enkelhet.
Och då vi vandrade vidare utefter stranden, förströdt lyssnande till de jollrande små vågorna, då de lekfullt slogo mot stenarne, fingo vi klart för oss att detta blir en passande tillflyktsort för dem som vilja i landtlig tillbakadragenbet återvinna helsa och krafter.
Men hvad, är klockan redan så mycket?
Doktorn betraktar oss leende. Han såg nog icke ogerna det vi funnit att tiden gått fort; kanske såg han också deri ett godt omen för den nya badorten.
I så fall instämma vi af bjertat och önska uppriktigt att den måtte gå en ljus framtid till mötes …
So så nu blåste båten igen!
Ja, då är det väl bäst att ge sig af.
Nere vid bryggan låg Polhem otålig och frustande, väntande på sina sena passagerare, hvilka oaktadt de visste af den bestämda tiden likväl ej gjorde sig brådtom; så säkert litade de på vår tillmötesgående kapten.
Så voro vi då åter ombord efter att ha tagit farväl både af Klintehamn och dess göstvänliga och artige doktor, och från Polhems däck sågo vi snart den sista konturen af byn afteckna sig och tona bort i ett inträdandå kvällsskifsmer.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 30 Juni 1894
N:r 100