har sammanträde i dag härstädes. Det öppnades med en kortare predikan af kyrkoherde Kolmodin i Vall, hvilken dervid med ledning af Tim. 1: 7 talade öfver ämnet: Hvilken och hurudan den anda är, som böra leda oss under utöfaingen af vårt embete.
Biskopen intog härefter ordförandeplatsen och helsade med några ord de närvarande presterna välkomna.
Efter protokolljustering utsbgos till sekreterare för dagen pastorerna Kellström och Brounéus.
Till ledamöter i presterskapeta förtroendenämd för åren 1895—97 invaldes: för norra tredingen kontraktsprosten Rouser i Stenkyrka och kyrkoherde Sik i Lärbro med kyrkoherdarne Klint i Follingbo och Gradelius i Othem till ersättare; för medeltredingen: kyrkoherde Enequist i Roma och prosten Öfverberg i Stenkumla, med kyrkoherdarne Berglund i Östergarn och Ehrénström i Kräklingbo till ersättare; för södra kontraktet kyrkyherdarne Löthberg i Hablingbo och Sundblad i Garda med kyrkoherdarne Ahlander i Alskog och Jacobsson i Grötlingbo till ersättare.
Derefter sjöngs ps. 150, första och sista verserna.
Första frågan: Hvari består sakramentens egendomliga betydelse såsom n&demedel till skilnad från Guds ords? inleddes af biskopen, hvilken efter en längre utredning af den historiska utvecklingen af sakramentfrågan och betonande af sak: ramentens vigt såsom förmedlare af Guds oåd till menniskorna, framhöll att ordet visserligen vore det första och väsentligaste af nådemedlen, men sakramenten hade en omätlig betydelse såsom en be: kräftelse på hvad genom ordet gifvits.
För ett direkt besvarande af den uppstälda frågan fordrades en ej ringa beläsenhet; man måste gå till fäderna, till kyrkans stormän, de djupa andarne, hvilka ivåra dagar fört oss fram till en ganska klar utredning, som tagit sig uttryck hos Martin Chemnitz. Hvad likheten vidkommer mellan sakramenten och ordet, låg den deri att hela våden på båda ställena är förbanden; båda meddela ock den korsfäste frälsaren sjelf. Skillnaden vore trefaldig: först bestod den deri, att hvad som genom ordet uttalas för ögat eller örat på ett mera ensidigt sätt, tala sakramenten fulltonigt och till hela menniskan: vidare i den individualiseripg, som våra fäder sökte i absolutionen och slutligen deri, att härigenom sker en beredelse för det eviga lifvet.
Lektor Lemke yttrade instämmande och framhöll att det lyckats vår lutherska kyrka att klargöra olikheten mellan ordet och sakramenten. Ordet, talet, kan stanna utom oss, men sakramenten verka utom vår vilja antingen till välsignelse eller dom. Ordet och sakramenten tilltyllestgöra hvarandra. Ordet blir menniskans egendom endast genom tron; annorlunda är det med sakramenten. Otron utestänger visserligen från sakramentsgåfvan, men ej sakramentet sjeif.
Kyrkoherde Gadd: Sakramenten äro bärare af Guds nåd till oss, vittnesbörd om Guds allmakt.
Kyrkoherde Gutenberg: Sakramenten referera sig till menniskans sinliga sida, försåvidt sinliga element ingå i både dop och nattvard. De tillgodose mer än ordet vår svaghetssida. Gud såg att vi voro fästade vid det timlga, derför ville han genom timliga medel föra oss till andlig frigörelse. Deremot förstod han ej att sakramenten hade en oemotståndlig verkan.
Biskopen påpekade att den, enligt Guds ord, förefans och gaf några antydningar om Barn man borde förstå denna oemotståndlig het.
Kontraktsprosten Uddir: Ordet bör i predikan framhållas såsom hufvudnädemedlet; sakramentet är en hjelp, ett stöd för den svaga tron såsom ett synligt jordiskt medel; ordet kan förfalskas af den som frambär det, ej så sakramenten.
Lektor Lemke replikerade kyrkoherde Gutenberg. En vigtig fråga vore: är ordet enbart bestämmande i fråga om ledamotskap i Kristi församling? Visserligen kan genom tron väckas pånyttfödelse, men denna tro kan aldrig blifva så igenkänlig, ej heller fullständig så länge den ej genom sakramenten bekräftas.
Kyrkoherde Gutenberg: De lär allt vara svårt att ur skriften bevisa, att sakramenten verka på oemotståndligt sätt, ex opere operato.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Juli 1894
N:r 102