Centreville.
Orsaken, hvarför jag icke, enligt löfte, förr tillskrifvit. Eder är. den, att jag de sista tio månaderna varit i saknad af så pass stor förtjenst att jag kunnat undvara något till postporto.
Det är nu två år, sedan jag lemnade Gotland, der min vagga stått, och kom hit öfver för att söka arbete. Jag anlände nämligen till Rockford, Illionis, 30 Maj 1892.I Rockford — svenskarnes fabriksstad, som den kallas — gick jag omkring i tre veckor, gick från man till man, men som jag icke var mäktig språket hade jag svårt att bli förstådd — af landsmän, som tycktes alldeles ha glömt sitt modersmål. Slutligen påträffade jag en svensk byggmästare, hos hvilken jag öfver sommaren lyckades erhålla arbete, och fick jag så stor aflining att jag kunde betsla min biljett och äfven taga min familj hit. Men så kom vintern, utarbetet var slut och intet annat stod till att få.
Hvad var att göra?
Å fabrikerna i staden kunde ingen annan än den, som köpte aktier eller hus och tomt af de s. k. kompanien eller bolagen erhålla arbete.
Jag, såväl som många andra svenskar nappade på kroken, ty det var ju ett godt lockbete: att få arbete året om.
Dertill utmålades allt i så granna färger att en hvar af oss arbatare tänkte att vi gingo en ljus framtid till mötes.
Med fullt förtroende satte vi in våra samsamsparade slantar — och så kom krisen.
Något arbete för oss fans inte, det var ren humbug som också sedan kom i dagen.
Detta hade naturligtvis till följd att vi blefvo renskapade litet hvar; en arbetare förlorade kontant åtta hundra dollars, som han satt in i bolaget, och sjelf blef jag af med två hundra — allt, hvad jag under mödosamt arbete lyckats hopspara.
Ja, ingen kan göra sig en föreställning om den nöd, som nu följde, icke ens tidningarna ha lyckats att framställa saken i dess verkliga dager eller måla nöden i dess rätta gestalt, och arbetarnes harm sedan, som kan lättare tänkas än beskrifvas.
Tio månader gingo så utan att jag lyckades få något arbete; då tog jag Gud i hågen och reste söderut.
Varmt var det, så frysa beböfde man inte. I södern, som varit de svarta slafvarnes land, fick jorden ligga oarbetad, ty de hvita voro för lata att arbeta och piskan får numera icke användas. Hit ha skandinaverna ioke vågat sig af fruktav för klimatet och — negrerna samt odjuren i skogarna, Det har dock visat sig vara en ogrundad fruktan; åtminstone på den plats der den koloni, till hvilken jag sällat mig, slagit sig ned. Nogrer är det visgerligen godt om här, men af dem har man ingenting att frukta.
Treteisex medlemmar räknar vår lilla svenska koloni och stället här har vi gifvit namnet Haga, ett namn som bör påminna hvarje svensk man och kvinna om vårt kära fädernesland. Här tillbringa vi nu, Sveriges söner och döttrar, som lemnat slägt och vänner för att söka vårt bröd i främmande land, våra dagar.
En fest firades här för en tid sedan, hvarvid de äldste af de svenske nybyggarne här lifvade upp gamla minnen; huru de steg för steg kämpat sig fram i ödemarken;
Vidare erinrade de sig huru våra förfäder; de som varit före oss, i början låt utstå svåra strider med infödiogarne och huru de vid hemkomsten till sina hem funnit sina hustrur och barn mördade.
Många tal höllos vid samma tillfälle, hvarefter vi blottade våra hufvuden och med hatten i hand utbragte ett lefve, åtföljdt af hurrarop, för kolonien Haga. Och var vår önskan att Gud måtte gifva oss alla styrka att kunna verka för vår kolonis framåtskridande…
Men jag faner nu att jag gått alldeles för långt från ämnet, ty min mening med detta bref är egentligen att tala om den stora nöd, som för närvarande råder här, och om de faror som möta arbetarne här i det g. k. frihetens land, hvilket hägrar så grant för den som är obekant med förhållandena.
En halt million menniskor, män, kvinnor och barn gå utan bröd, ha knappast något att stilla sin hunger med.
Och det blott för en grufstrejk, som utbröt för en tid sedan. Alla arbetslösa tåga till Waehington, mord och sjelfmord höra till ordningen för dagen, mången har till och med satt till lifvet för endast en klockkedja.
Detta Amerika är humbugens land och den som tänkt eller tänker att resa hit vill jag allvarligt råda att afstå derifrån. Det är nu inte den tiden då man skär guld med täljkvifvar. Jag har, beklagligt att säga, sett personer bär som med möda kunnat skaffa det nödvändigaste och likväl skrifvit hem att här är så bra och på dem går det ingen nöd.
Ja så bra, att »hvarför skulle ej Petter, som går der hemma och släpar hos bönderna kunna komma hit öfver».
Talar du t. ex. vid en agent om att emigrera, så säger han att arbete får du nog, antingen här eller der, och med betalningen af biljetten blir det nog bra, den behöfs ej betalas kontant. Ja, du kommer hit full at mod och tillförsigt, dagarna gå, men något arbete får du inte.
På det sättet blir du allt mer och mer besviken och får dertill på köpet påstötningar om att du måste tänka på biljetten. Och tänk dig då, om du har din familj med i ett land, hvars språk du icke förstår, och vid hvars sedvänjor du är ovan.
Nej, jag säger än en gång: res icke, utan har du din utkomst i ditt eget land, så var nöjd med din lott, hur enkel den än är, Det är af erfarenhet jag säger dig detta.
Och ännu en sak, är du något till åren kommen, så lär du dig aldrig detta lands språk, En annen sak blir det dock om du har pengar att köpa dig ett stycke jord för, då tror jag att du bättre kan få din utkomst, ty jorden här är ovanligt bördig och ej så dyr heller som hemma i Sverige.
Till följd häraf är det nu vår tanke att vända skandinavernas blickar mot södern, till vår koloni, ty här är det åtminstone någon utsigt till att med tiden kunna vinna ett hem.
F. Y.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 Juli 1894
N:r 107