Bland de många stora namn, mom stå tecknade i Gotlands häfder, är danske konungen Valdemar Atterdag\’s ett af de mest märkliga. Men det är icke med kärlek eller vördnad som vi minnas det namnet. Han kom ja till våra fäders stad och land såsom fiende, såsom eröfrarare, snart sagdt såsom röfvare, ty mellan Danmarks rike och den med sin köpenskap sysslande, fridsamt blomstrande svensk-tyska hansestaden fanns det icke någon misshällighet, ej heller hade någon krigsförklaring föregått det för Gotland så ödesdigra öfverfallet.
Rättvist torde det om Valdemar IV Atterdag kunna sägas, att han var en öfverlägsen herskarenatur, med stora både fel och dygder. Slughet och list, girighet, opålitlighet i löften, hänsynslöshet i förhållande till de medel, han begagnade, samt grymhet och våldsam enväldighet kastade ofta öfver hans karaktär mörka skuggor. Men han var en tapper kung, en ridderlig idrottsman, en skarpsynt statsman med vidtfamnande tankar, en vän af saga och sing och sjelf musik-idkare, i sina later stolt och ståtlig, i sitt hof och på sina resor praktälskande, i fosterlandskärlek alla sina undersiters öfverman, och i växlande öden härdad till hjelte. Hans vanliga tillnamn Atterdag härleder man från det ordstäf, som han ofta, i farans och bekymrets mörka stunder, begagnade: Åter dag!, hvarmed han menade: snart kommer en annan dag, ljus och lyckosam. Ett annat vedernamn erhöll han af sin samtid: folket kallade honom Valdemar den onde, ty det var tunga skattebördor, som han lade på sitt folk, det var hårda kraf, som han stälde på både hög och låg. Men tidens bisterhet kräfde utomordentliga åtgärder. Och att det vid hans tronbestigning (år 1340) sönderstyckade, förhärjade, delvis pantsatta, af inre och yttre fiender omhvärfda Danmark återfick nästan alla sina gamla gränsmärken, och att det sålunda slapp att utplånas ur kretsen af sjelfständiga stater — det var hans väldiga konungagerning. Redan på 1600-talet och alltsedan halva danske häfdatecknare frejdat hans minne och gifvit honom ett rum bland sitt lands störste och nyttigaste konungar.
Om anledningen till Valdemars krigsföretag mot Gotland heter det, att han var afundsjuk på och orolig för Hans städernas stora och alltjämt växande makt, och ville i tid försvaga och stäfja deras inflytande i Norden, samt att han för den blifvande kampen med dem behöfde mycket penningar, äfvensom att han på samma gång ville vinna herraväldet öfver Östersjön och en beqväm nyckel till Sveriges rike, såsom en af hans efterträdare, konung Kristian III, sedermera uttryckligen kallade ön Gotland. Och i nämda hänseenden skulle hans djerfva planer mäktigt befordras genom eröfringen af Visby, hvars rikedomar voro vidtbekanta, och af Gotland, hvars förmånliga läge nästan midt i Östersjön redan gjort det till en handelns hufvudstapel i norra Europa.
För ett snart hotande anfall hade man i Visby redan på våren 1361 blifvit varnad genom ett d. 1:a Maj nysenämda år dateradt, till borgmästarna, rådsherrarna och borgerskapet stäldt bref från svenske konungen Magnus Eriksson, deruti antyddes, att en granne och ovän förehade planer att med väpnad hand bemäktiga sig deras stad, hvadan de med all möjlig försigtighet, dag och natt, borde hålla sina murar och sin hamn i försvarstillstånd. Men varningen föraktades, Det för sin rikedom och lycka öfvermodiga köpstadsfolket litade på sin höga ställning inom Hanseförbundet såsom en af dess trenne hufvudstäder, litade på sina handelstraktater med mägtiga ryska, tyska, flandriska och engelska städer, och tog för afgjordt, att ingen skulle våga störa dem inom deras väldiga, tornprydda murar. Trots den erhållna varningen, hånade man till och med vid sina gillen den danske konungen med spevisor och danslekar. Men ingen holde en fiende for spott, anmärker härom Strelow i sin gotländska krönika.
I början af Juli ofvannämda år 1361 satte Valdemar sin flotta i sjön. Han åtföljdes af sin son Kristofer, några tyska furstar, många ridderamän samt vapenöfvadt manskap. Först styrdes kosan till Öland, som eröfrades. Derpå gick färden till Gotland, och han lät tillkännagifva för sina krigare, att de snart skulle komma till ett land, der det rikaste byte väntade dem. Den 22:a Juli landade han vid sydvestra kusten af Gotland, enligt några uppgifter vid Kronvalls fiskläge i Ejeta, enligt andra vid Garna hamn eller Vestergarn. Redan vid landstigningen sökte traktens modiga, men illa väpnade allmoge att göra motstånd, men besegra des med lätthet af de krigs-öfvade trupperna. Derefter kom det till en större strid på Fjäle myr och vid Grens\’ gård i Mästerby: här kämpade allmogen oförskräckt tvänne dagar å rad, förmodligen d. 24 och 25 Juli, men måste med stor manspillan vika för öfvermakten. Nu låg vägen öppen till Visby. Sydost om och nära intill staden stod d. 27 i samma månad den hårdaste striden med Gotlänningarne: den slöt med fullständig seger för Danskarna. Här stupade 1800 man. Strelow\’s krönika (tryckt 1633) är den enda urkund, som uttryckligen nämner, att äfven stadens män deltagit i striden. Derom nämnes dock intet i 1300-talets korta anteckningar; men mer än troligt är, att staden med ett utfall understödt landsboarna, enär Medeltiden borgare voro vapenvane och dertill frihetsstolte män. På valplatsen restes till de fallnes åminnelse ett vackert ringkors, på hvilket den Korsfästes bild är inhuggen jemte en latinsk inskrift, som i öfversättning lyder: I vår Herres år 1361 tisdagen efter Sankt Jakobs dag föllo framför Visby\’s portar Gotlänningarna i Danskarnas händer. Här begrafne. Bedjen för dem.
Efter detta nederlag återstod för Visby intet annat än att öppna sina portar och underkasta sig segervinnarens godtycke. Men till ett tecken, att han vunnit Visby genom svärdsslag och icke genom underhandling, lät Valdemar, enligt gammal eröfrare-sed, nedbryta en sträcka af östra stadsmuren, och genom denna öppning höll han sitt intåg. Krönikan förtäljer, att han på stora torget lät upprätta trenne de största öl-kar, som fannos i staden, med befallning, att de inom trenne solmärken (eller dagar) skulle fyllas med silfver, så vida staden ville undgå förgöring. Redan före den första dagens afton voro de stora laggkärlen fylda. Sedan detta skett, var dock den roflystne eröfraren icke belåten: han lät plundra hus och magasiner, kyrkor och kloster: äfven kyrkornas klockor togos ned och fördes ombord på de danska skeppen. Krigets gissel drabbade hårdt den olyckliga staden, och skoningslöst begagnade Valdemar segervinnarens rätt.—
Sedan Valdemar d. 29 Juli stadfästat stadens gamla privilegier och medgifvit dess borgare handelsrättighet öfver hela Danmark, började plundringståg till olika delar af ön. Landet blef så i grund förderfvadt, säger en gammal krönika, att det aldrig mer kom till sin förra välmakt. Den 28 Augusti afseglade han med ett oerhördt stort byte af guld, silfver, pelsverk och andra dyrbara handelsvaror. Men på hemresan öfverfölls flottan af en våldsam storm, och ett af skapden gick med sin dyrbara last förloradt. Till bevis på, hur högt han skattade sin eröfring af Gotland, kan nämnas, att han nu till sin konungatitel lade orden: Goternas konung — ett tillägg, som de danske konungarna sedan bibehöllo, För några år var Visby uteslutet ur Hanseförbundet, blef dock snart åter upptaget deri, men icke mer såsom en af dess hufvudstäder. Den så hårds hemsökta och utplundrade staden hade förlorat sitt stora anseende såsom en mäktig och trygg frihamn. Till dess fall hade Valdemars svärd gifvit den första stöten, och sedan tillstötte efterhand en mängd vigtiga händelser, i följd af hvilka Visby alltmer och mer nedsjönk från sin höga plats såsom östersjöns drottning.
Om de historiskt tillförlitliga uppgifterna om detta Valdemars krigståg, om styrkan af hans trupper och förloppet af de strider, han här utkämpade, äro torftiga och knapphändiga, så äro deremot de berättelser, hvarmed folktraditionen och krönikorna omväft och utstyrt hans Gotlands förd, så mycket rikare till antal och romantiskt innehåll. Här medgifver utrymmet endast att påminna om några af dem — om Nils Guldsmed med sin fagra dotter, som, förtretad på Visbyfolket, drog hän till Kjöbenhavn och der genom sina skildringar af stadens härligheter, om köpmanehusens kopparportar, om borgarfruarna, som spunno på guldtenar, om svinen som åto ur silfverhoar, med mera dylikt, äggade konungens af naturen starka förvärfsbegär; — om Valdemars spejare-resa till Gotland i en köpmans skepelse år 1360; hans kärleksförbindelse med Ung-Hanses vackra dotter, som förskaffade honom behöfliga uppgifter om sfadens och landets försvars-anstalter, och som slutligen, glömd och öfvergifven, blef inmurad i Jungfrutornet för att der med en qvalfull död försona sitt brott; — om Valdemars-dansen, en dramatisk sång- och dans-lek, hvarmed man i glada gillen hånade kungen; — om skeppsbrottet vid Stora Karlsö, der det fartyg, som hade ombord de rånade kyrkornas heliga skatter och de dyrbara karfunkelstenarna från Sankt Nikolai vestra gafvel, sjönk i vågorna, öfver hvilka glansen af ädelstenarna för strandboarnas ögon ännu understundom dallrar i vattenbrynet — dansa och öfriga Valdemars-sägner äro för gotländske läsare bekanta, och andra sago-lystne kunna, om de så önska, finna dem utförligt återgifna i Gotländska skildringar och minnen.
Emellertid har dramatisk, episk och lyrisk poësi i kung Valdemars gotländska äfventyr funnit ett tacksamt ämne för konstnärlig behandling. Johan Jolin har för skådeplatsen skildrat Ung-Hanses dotter\’s kärlek och grymma död, dansken H. F. Evald har i en större historisk roman, återgifven i Gotlands Allehandas följetongsafdelning, målat Valdemars tåget, i dess helhet, yngre lyriske författare hafva besjungit Visby fall. Och en svensk historiemålare af framstående rang, G. Hellqvist framträdde år 1882 vid konstutställningen i Wien med en väldig tafla, hvars ämne var: kung Valdemar med sina höfvitsmän och knektar öfvervakande verketälligheten af påbudet om brangskattens hopsamlande i de stora öl-karen. Den storartade målningen väckte vid utställningen stort uppseende, vann guldmedalj, inköptes för utställningslotteriet, och pryder nu ett utländekt muséum. Det hvilar öfver denna taflas detaljer en flägt af äkta Medeltid — så troget tecknade äro kostymer, vapen, smycken och prydnadskärl. Om bygraderna äro hållna i verklig Visby-stil lemma vi dock derhän. — Till höger (för åskådaren) ses konungen sitta, hård och hotfull, på en, invid muren af gråbrödraklosterkyrkan Sankt Katarina uppförd tron, och kring de trenne öl-karen trängas män, qvinnor och barn, munkar och utländske handelsgäster, framsläpande dyrbarheter och silfverskatter. Vemod och undergifvenhet, jämmer och förtviflan, hat och förbannelse framlysa ur de olycklige skattskyldige, blickar och hållning. I bakgrunden tågar en trupp jernklädde lansknektar, liksom erinrande stadens folk om sakernas nya ordning i det gamla Visby. — Taflan är utomordentligt rik på figurer, rik också på tankar och fantasi. Det hette fordom och det heter ännu om eröfrade städer: Vae victis — det är: ve de besegrade! Och denna hemska sanning år i Hellqvist\’s tafla åskådliggjord i kraftigt gripande drag.
C. J. Bergman.
Gotlands Allehanda
Fredagen 14 December 1888
N:r 100