Allom bekant är, att Gotland ännu i dag besitter en stor mängd landskyrkor, byggda under den äldre svenska medeltiden af en marmorartad kalksten och vittnande om en sitt slag ensam nordisk byggnadskonst och rikedom. En fullständig arkitektonisk uppteckning af dessa forn- och konstminnen med alla deras detaljer har under åren 1864-66 blifvit utgifven af prof. C. G. Brunius, från hvilken författare vi låna de få uppgifterna här nedan.
I vårt förra nummer meddelade vi en afbildning af det väldigaste bland Gotlands minnesmärken, Visby domkyrka; i dag lemna vi bilden af en liten visserligen anspråkslös landskyrka men hvilken dock har ett stort värde såsom prof på en hänsvunnen tids byggnadskonst.
Stenkyrke kyrka, belägen c:a 2 mil norrut från Visby, invigdes till Herrans tjenst den 17 Maj 1255 och är ännu i dag församlingens sockenkyrka. Den är helt och hållet uppförd af huggen och tuktad kalksten, samt till alla sina delar samtidigt uppförd. Dess torn är ganska ansenligt och innehåller fyra afdelningar öfver hvarandra samt har fyra spetsiga rösten och en mycket hög, åttkantig spira. Tornets andra afdelning omgifves å södra, vestra och norra sidorna af gallerier, af hvilka hvardera har å midten en fyrkantig pelare och motsvarande pilastrar, som uppbära två stora rundbågar. I midten af hvarje öppning stå tvenne kopplade kolonner, hvarpå tvenne små rundbågar hvila.
Det är bildning, händighet, rikedom och — kalksten, som i den troende konstens tid samverkat att uppföra dessa herrliga tempel. Och önskligt vore, att vår tid i sin högre utveckling måtte finna så mycket kraftigare skäl att vårda och älska dessa vittnen om förfädrens konst och tro, och icke — såsom mångenstädes olyckligtvis varit fallet — af liknöjdhet och vanvård låta dem förfaras.
Solens innevånare.*)
Att solen har en vidt utsträckt Luftkrets (säger J. Herschel) kan icke betviflas. Man kan äfven taga för afgjordt, att denna atmosfér består af åtskilliga elastiska, mer eller mindre genomskinliga och lysande fluida, hvilket tillräckligt ådagalägges af dess fläckar. Dessa fläckar halva sin grund i ytans ojemnhet. De finnas såväl vid solens poler, som vid dess eqvator, fastän de, som befinnas på midten af skifvan, genom sin sferiska form, lättare falla i ögat.
Alla de förändringar, solatmosferen är underkastad, kunna förklaras af den ständiga, vågliks rörelse, som nödvändigt måste ega rum der elastiska fluida at så ofantligt omfång röra sig; men innan saken vidare beröres, bör jag förutsända en detaljerad beskrifning oro sättet, hvarpå solens lysande materie, efter min mening, fortplantar sig i den atmosfer, som omgifver densamma.
Denna materie, som frambringar dagsljuset hos oss, är bevisligen hvarken ett flytande eller ett elastiskt fluidum, emedan den då snart skulle fylla fläckarnes håligheter. Den består deremot af lysande skyar, som simma omkring i solens luftkrets, eller måhända snarare af explosioner, som försiggå i densamma. I detta alseende är det nyttigt att följa analogien af det sätt, livarpå skyarne i vår egen atmosfer bildas, helst man då kommer till ett ganska rimligt resultat. Skyarne bildas nemligen, efter all anledning, genom förening af några utaf sjelfva atmosferens elastiska fluida, då de i detta stora kemiska laboratorium i rörelse satta naturliga orsaker inverka på dessa fluida. Det är alltså antagligt, att likartade fenomener af samma orsak förekomma uti solens atmosfer, blott med den skiluad, att de ständiga explosionerne beledsagas af brännbara fluida och af det fosforsken, som utbreder sitt ljus till alla planeter.
Ljusets finhet är si utomordentlig, att dess utströmmande under många århundraden icke väsentligen kan förändra denna stora himlakropps dimensioner. Det är dessutom troligt, att det kan ersätta denna förlust, ehuru sättet, hvarpå sådant sker, för oss är obekant. Det finnes så många operationer, dem naturen företager i sin ofantliga verkstad, hvilka vi icke kunna följa; men stundom upptäcka vi likväl de verktyg, af hvilka hon betjenar sig. Vi böra alltså icke förvånas, om formen af dessa verktyg förekommer så besynnerlig, att vi ej kunna fatta huru hon använder dem; förvissade kunna vi likväl vara, att det icke är ett blott naturspel.
Jag åsyftar härmed det stora antal små teleskopiska planeter, som man börjat observera, och många andra, som äro alltför små, för att kunna bemärkas, äfven af de uppmärksammaste observatorer, hvilket älven är orsaken att deras bestämmelser ännu förblif va en hemlighet, oaktadt de böra anses såsom instrumenter och medel till utförande af ett stort och nyttigt verk. Icke vill jag söka bevisa, att ett bland deras hufvudsakligaste ändamål är, att ersätta hvad solen förlorar genom ljusets utströmmande. Den år 1770 af Messier upptäckta komet bevisar tydligen, till hvilken grad dess bana kan förändras genom planeternas afvikelser. Af detta, såväl som af den ringa öfverensstämmelsen mellan elcmenterna till de, intill denna tid observerade kometers banor, följer, att de kunna utbreda sin välgörande inflytelse öfeer hela himmelen. Detta måste alltså utan tvifvel vara en egen bestämmelse för de stjernor, som på detta sätt framkomma utur djupet; ty svårligen kan väl antagas, som följd at den ovanliga temperaturförändringen, att denna rörelse är nödvändig till lifsfenomenets utveckling på sjellva planeterna, helst dessa, alltsom de närma sig solen eller aflägsna sig derifrån, ötvergå ifrån den strängaste köld till den mest glödande hetta.
I öfrigt förpligtar mig min sats alldeles icke att upplysa, huruvida solen är i stånd att ersätta sina bestärdiga ljusutströmningar; och om till och med mina förutsättningar, i afseeude på denna stjernas lysande skyar, skulle motsägas, kunna ändå de slutsatser jag dragit icke lida något deraf. Det är tillräckligt lör mig, att sådane skyar verkligen finnas; och att så förhåller sig, kan icke motsägas, ty det se vi ju sjelfve?
Ifrån solens lysande luttkrets öfvergår jag till dess ogenomskinliga kropp. Den magt, som denna himlakropp utöfvar på de öfriga planeterna, bevisar, att den består af ett ovanligt fast ämne, och fläckarne, bland hvilka några, i följd af deras stora höjd, oftare kunna observeras, synas tydligt ådagalägga, att ytan är ojerun : den består sannolikt af berg och dalar. Utgår man ifrån denna synpunkt, försvinner naturligtvis den stora olikhet, som man hittills antagit ega rum mellan solen och vårt planetsystems öfriga kroppar.
Solen allena visar sig såsom en, med brännande luftkrets omgifven, stor planet, etter utseende den största, eller rättare sagdt den högsta i vårt system, helst alla öfriga endast äro att betrakta såsom underordnade. Den likhet, solen har med de andra kloten i solsystemet, i afseende på fasthet, luftkrets, ytans ojeturthet, rörelse kring sin axel, och tunga kroppars fall, för oss helt naturligt på den tankan, att solen, liksom planeterna, är bebodd af varelser, bvilkas organer ko lämpliga efter denna stora himlakropps särskilda beskaffenhet.
Skalderne hafva gjort solen till de saligas uppehållsort; vrånga moralister deremot halva påstått, att dess eld är bestämd till evigt straff åt syndare; men ingen at dessa hypoteser hvilar på någon grund. I följd af astronomiska principer och egna observationer; anser jag mig berättigad till antagande af den sats, att solens vidsträckta yta är bebodd af lekande varelser.
Den invändning att strålarne, hvilka solen kastar på vårt jordklot, oaktadt den är 95 millioner mil ifrån oss, förorsaka en så betydlig hetta, att värmgraden på dess yta måste öfvergå hvarje möjlig föreställning, undanrödjes lätt genom bevis, hemtade ur naturfilosofien. Solen, eller snarare dess lysande atmoster, fiambringer värme endast då, när dess strålar falla på ett medium, som är i stånd att insuga (absorbera) dem, och som tillika innehåller en brännpunkt för värnämnet, hvilket utvecklas genom dess beröring, likasom flintans och stålets gnidning emot hvarandra kan antända ett krutmagasin och utveckla det värmeämne, som deruti innehålles. Om riktigheten af denna sats kan man lätt öfvertyga sig, då hvar och en på visst sätt har beviset i handen. Således finnes t. ex. på topparne af berg, som äro så höga, att skyarne alldeles icke, eller åtminstone högst sällan, uppnå dem, och som derföre icke halva något skydd emot solens direkta strålar, en ständig snö och is. Om sålunda all värme på vår jord hade sin grund i solens strålar, så skulle ju temperaturen vara hetast der, hvarest solstrålarne röjde minsta hinder för sin kraft. Äfven luftseglare bekräfta den satsen, att kölden tilltager i de högre regionerna af atmosfören. Om alltså, på vår egen planet, värmen är beroende at mediets receptivitet (emottagningsförmåga) af solstrålarnes inverkan, erfordras ju blott, för att lefvande väsenden skulle kunna uppehålla sig i solen, att de elastiska fluida, som finnas i dess atmosfér och den materie, hvaraf solklotets yta består, äro föga försedde med denna emottagningsförmåga, hvad dess egna strålar angår; och att verkligen så förhåller sig, bevisas bäst af den omständighet, att solen i så rikt mått utsänder sina strålar till det rum, hvarnti planeterna röra sig; ty om dess elastiska fluida eller deras ytor lätt skulle ingå en kemisk förening med dess strålar, så skulle den meddela oss ett vida mindre ljus.
Såsom bevis på denna hypotes, vill jag ännu anföra ett faktum, det nemligen, att brännpunkten på det största solglas icke förorsakar någon märkbar värma på det ställe, der den legat länge, oaktadt bränukraften är så stor, att den kan smälta de substanser, som äro de svåraste att upplösa i elden. På grund af dess fakta och de slutsatser man deraf kan draga, antager jag, att solen endast är en planet, midt uti ett haf af lågor, hvarpå liffenomenet fortplantar sig, liksom på vårt jordklot men rimligtvis under andra former och vilkor. Af lika skäl torde vi antaga, att alla stjernor på samma sätt äro uppfyllde af lefvande varelser. Efter all sannolikhet reproduceras lifvet derföre oupphörligt i detta obegränsade universum, likasom materien, tiden och rummet. Det är utbredt öfverallt på dessa oräkneliga kroppar, hvilka äro inkastade i den omätliga himlarymden af en hand som ej behöfde att räkna.
*) Denna uppsats, skrifven af en på sin tid stor astronom, ha vi trott intressera äfven vår tids läsare.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 12 Juni 1875
N:r 46.