Bland de månge svenske män, hvilka i utländsk krigstjenst frejdat svenska namnet, ådaga lagt mod, skicklighet och nit i sitt yrke samt tillvunnit sig förmäns och kamraters aktning, vänskap och förtroende, intager den bland Gotlands söner, hvars bild idag pryder detta blad, ett utmärkt rum. Då Klint — år 1849 premierlöjttant i kongl. svenska flottan — efter erhållen sreårig tjenstledighet afreste till Österrike för att öka anställning i kejserliga marinen, var det ingalunda hans afsigt att för alltid lemna fäderneslandet och dess tjenst, utan hoppades han fastmer, att genom vidsträcktare öfning i det yrke, hvaråt han egnat sig, — och hvaruti flere af hans förfäder och nära anförvandter utmärkt sig genom insigter, mod och tapperhet — vinna en förkofran, som kunde komma hans eget land till godo. Ett godt tillfälle att få segla på örlogsfartyg erbjöd sig i Österrike, som under krigshändelserna 1848—49 insett nödvändigheten af att egna mera uppmärksamhet åt sitt sjöförsvar, och nu var i begrepp att reorganisera och förstärka sin marin. Danske amiralen Dahlerup, som redan under kriget ingått i österrikisk tjenst och vid denna tid var chef för flottan, såg ej ogerpa att den i allmänhet unga officerskåren förstärktes med utländska sjöofficerare, och försedd med goda betyg, fick Klintgenast anställning såsom provisorisk — linieskeppslöjtnant (kapten) och erhöll således en högre grad än den han innehade i svenska flottan.
Återkommande i det följande till en redogörelse, för Klints sjömannaverksamhet, vilja vi nu endast i korthet omnämna de skäl, hvilka förmådde honom att qvarblifva i österrikisk tjenst. Under en vinter-expedition år 1852, eller samma år hans permission gick till ända, hade han ådragit sig en svår bröståkomma, som hotade att öfvergå till lungsot, och läkarne förklarade, att han tvifvelsutan snart skulle duka under för det onda, om han återvände till nordens kyliga klimat; dessutom hade det ännu ej tillfullo lyckats honom, att med de besparingar, han under senaste åren kunnat göra, infria några skulder, hvilka han såsom obemedlad och saknande andra tillgångar än sin ringa lön, åsamkat sig innan han lemnade Sverige, och hvilka, huru ringa de än voro, förorsakade honom bekymmer; härtill kom äfven begäret och pligten att fortfarande understödja en åldrig moder och att lemna bidrag till en yngre broders uppfostran, — och må man då ej förundra sig öfver, att Klint efter mogen öfverläggning lyssnade till det anbud, som gjordes honom, att med utsigt till snar befordran och fortfarande verksamhet stanna i Österrike. Men svåra strider föregingo i hans inre, innan han – härtill kunde besluta sig. Länge var jag villrådig hvad jag borde göra\” — skrifver han till en af sina vänner — \”men må man i detta fall ej förundra sig öfver min obeslutsamhet. Det gällde ju ej mindre än att vexla fädernesland, och min kärlek till hemmet och de många vänner, jag der eger, har kämpat en svår kamp mot klokhetens beräkningar. Smärtsamt var ögonblicket och nedstämd är jag ännu; men steget är taget och jag öfverlemnar mitt öde i försynens hand\”.
Erik Johan Gustaf af Klint föddes den 11 December 1816 på Gotland, der föräldrarne, f. d. kapten Erik af Klint och dennes hustru Gustafva Fredrika Melander, arrenderade en landtegendom. Efter fulländade skolstudier i Visby gjorde han åtskilliga sjöresor, dels såsom jungman ombord å handelsfartyg, till Medelbhafvet och Amerika, dels
såsom extra kadett på örlogsfartyg under expedition i Nord- och Östersjön, samt utnämndes efter genomgången sjöotficers-examen till sekund-löjtnant vid Kgl, Majt:s flotta den 18 Maj 1837.
För att ytterligare utbilda sig i sjöyrket, seglade han under den närmast följande tiden såsom matros och styrman på åtskilliga engelska och amerikanska handelsskepp mellan hamnar i Norra och Södra Amerika, Vestindien och England. Återkommen till Sverige kommenderades han tid efter annan till tjenstgöring på svenska örlogsfartyg och utnämndes 1848 till premierlöjtnant. Fyra år senare erhöll han permission att ingå i österrikiska marinen, som just då undergått en betydande omgestaltning. Här placerades han först till tjenstgöring i Venedigs sjöarsenal, men erhöll redan i början af följande året befälet öfver en armerad skaonert, med uppdrag att i Adriatiska och Joniska hafven skydda österrikiska handelsfartyg samt jaga och uppbringa sjöröfvare. Hans insigter, mod och duglighet gjorde honom snart bemärkt af ötverordnade och under det det ena efter det andra maktpåliggande uppdraget anförtroddes honom, befordrades han efter hvartannat till linieskeppslöjtnant (kapten), korvettkapten (major) 1856, fregattkapten (öfverstlöjtnant) 1858.
År 1861 i November befordrades han till linieskeppskapten (öfverste) och utnämndes till chef på den i Triest stationerade fregatten \”Venus\” som blifvit inrättad till skolskepp för sjökadetter. Denna vigtiga och ansvarsfulla plats innehade han under mer än trenne års tid eller till dess han under sommaren 1865 erhöll tjenstledighet för att, efter sexton års bortvvaro, besöka Sverige och dem, som der voro honom kärast.
Det var en egen ödets skickelse att Klint kort före sin död skulle få en önskan uppfylld, som under flera år föresväfvat honom — önskan att återse sitt älskade fädernesland, sin åldriga, aldrig förgätna moder och öfriga anförvandter. Söderns blomstrande länder, dess herrliga klimat, ett lyckligt äktenskap, ett sorgfritt lif, framgång på den militära banan och hedrande utmärkelser — intet hade förmått att hos honom utplåna kärleken till det forna hemmet, der tanken så ofta hamnade, och der han så gerna önskade att med sin familj få njuta en lugn ålderdom. De få månader han i Sverige tillbragte under besök has anhöriga och vänner räknade han till en af de skönaste perioder af sitt lif, och vid minnet af den hjertliga och trofasta vänskap, han derunder fick röna, kände han sig, som han sjelf yttrade, starkare, lyckligare och säkrare än förut på sin lefnadsbana.
Efter återkomsten till Österrike tjenstgjorde han någon tid som stationsbetälhafvare i Triest. Det sista bref, som en af hans vänner fick emottaga, kort före krigets utbrott, afslutar han med följande ord: \”Flottan är nu i det närmaste rustad; den ligger i Pola under amiral Tegetthofs befäl och stationsbefälhatvareplatsen hoppas jag med första (få utbyta mot en fregatt. Jag är glad och lycklig att sista sommaren hafva besökt mitt fädernesland, att hafva återsett er och fått upplifva en aldrig slocknad kärlek till anhöriga och vänner. Må det nu gå, huru det vill — men aldrig skolen I få anledning att förakta mig.\” — Och detta löfte infriade han med sitt blod under kampen för det land, han alltsedan år 1849 egnat sin tjenst och sina krafter. Under det för österrikiska flaggan så ärofulla sjöslaget vid Lissa den 20 Juli 1866 fann Erik af Klint, som chef på fregatten \”Novara\”, en hjeltes död, efterlemnande én djupt sörjande maka och tvenne barn, moder, syskon, anhöriga och talrika, trofasta vänner.
Till Klints efterlemnade enka skret, med anledning af dödstallet, österrikiske öfversten Barry: «Er dyre Erik föll som en hjelte, begråten af oss alla. Han dog utan plågor. En kula träffade honom i sidan och han föll ögonblickligen baklänges, med det vanliga bjertliga, vänfasta uttrycket i sina anletsdrag. Morgonen derpå gick jag ombord på det olyckliga \”Novara\”. Jag ansåg det som min skyldighet att vara den siste, som betraktade honom. Med tårfyllda ögon nalkades jag stället der hjelten, som nyss kämpat så oförskräckt, hvilade, och när jag såg hans lik, tyckte jag att hjertat liksom ville brista; jag tänkte på Er och de små faderlösa barnen. Jag sade horom mitt sista farväl, framstammade en bön och lemnade så den bäste af wina vänner. Några timmar derefter öfverlemnades Er makes stoft åt sitt sista hvilorum, med all den högtidliga utmärkelse, som tillkom hans rang. Vi sörja honom alla.\”
Gotlands Allehanda
Lördagen den 14 Augusti 1875
N:r 64