Brev till Gotlands Allehanda.
Från en av officerarna på flygplanskryssaren Gotland, som för närvarande är ute på långresa till Västindien, ha vi haft nöjet mottaga några strödda uppgifter om resan. Det är mariningenjören av 1:a graden S. H. nedström, son till statsgeologen dr Herman Hedström, som varit nog vänlig att sända ou dessa glimtar från resans gång och upplevelserna under densamma. Vi hoppas få motse även en fortsättning på denna första artikel.
Avgångsdagen från Karlskrona för Gotlands långresa 1936 var bestämd till den 18 nov. och fartyget hade två dagar innan lagt ut på Karlskrona redd efter en månadslång översynsperiod på varvet. Dessa sista dagar på redden voro fyllda av febrilt arbete med ombordtagning av nödvändiga förråd och de sista uppsnyggnings- och avalutningsarbetena. Men på den fastställda dagen var också Gotland färdig att starta sin resa till de Västindiska farvattnen. Avfärden var bestämd till klockan 15 och föregicks av av ett manande tal av fartygschefen med efterföljande korum, lett av fartygspastorn. Vädret var snålt, men trots detta var Kungsbron full av folk, vilka ville giva Gotland sina farvälhälsningar.
Visit i England.
Vår närmaste hamn var Southampton, vilken vi uteslutande anlöpte för oljning. Resan dit över Nordsjön gynnades av ett underbart vackert väder. Det var först vid ankomsten till Engelska kanalen som en tät dimma började omgiva fartyget. Klockan 13 den 22 nov. saluterades Spithead och svarssalut erhölls. Ankring skedde kl. 14,30 på redden utanför staden. De av tjänsten ej upptagna officerarna och kadetterna voro inbjudna till London av Anglo-Swedish Society, där även vår kronprins då var närvarande som hedersgäst. I Southampton låg den bekanta engelska atlantjätten Queen Mary, varför tillfället utnyttjades att besöka detta fartyg. Besöket var i alla delar synnerligen intressant och man fick en mycket god uppfattning om det engelska skeppsbyggeriets höga ståndpunkt. Om jag tillägger att tillfälle även gavs oss att göra en liten tur med en av de hos Thornycroft byggda motortorpedbåtarna, vilka lätt komma upp i en fart av 40 knop och visade sig sjövärdiga även vid höga farter, torde det mesta vara sagt om vårt besök i Southampton.
Vi lättade kl. 15 den 24 nov., stucko ut i kanalen, passerade Cap Ushant och satte kurs öva< Biscayan mot Cap Flnisterre. Resan över Biscayabukten gynnades av vackert väder, men ytterst få fartyg möttes, bland dem några engelska minsvepare på kontrakurs. Fartygsläkarna påbörjade även vaccinationerna mot de tropiska sjukdomar, vilka vi kunna tänkas bliva utsatta för. För att ej göra hela besätningen tjänsteoduglig lades dessa vaccinatiner på en lång sikt och gällde tyfus, paratyfus, dysenteri och para-dysenteri bl. a. Redan i Nordsjön liksom nu i Biscaya påskyndades fartygets. sättande i intrimmat skick med genomgång av fördelningar, sjömansutbildning och stridsutbildning såväl under dager som mörker.
Mot Madeira.
Efter paiserandet av Cap Flnisterre, på betryggande avstånd från det oroliga Spanien, stävade vi vidare mot vår nästa hamn Funchal på Madeira. Man märker nu snart att man kommit till sydligare vatten, ty ofta träffa vi på stim av delfiner, vilka lekfullt samla sig kring fartygsstäven och med sina eleganta luftsprång lätt hålla fart med Gotlands tolv knop. Innan ankomsten till Madeira höll fartygspastorn ett föredrag för besättningen om denna ö och fartygsläkarna varnade för alltför kraftig solbadning. Resan hittills hade varit så gynnad av väder och vind, att kalkylerade reservdagar ej behövt utnyttjas. För att ej komma för tidigt fram ankrade vi nu på internationellt vatten utanför den portugisiska ön Porto Santos strax norr om Madeira den 29 nov. Efter två dagars övningar stillaliggande lättade vi den 1:sta dec. därifrån och ankrade på Funchals redd kl. 11 samma dag. I hamnen låg den portugisiska kanonbåten Pedro Nunes och nu började visiter och återvisiter med åtföljande saluter. Vi hade råkat komma in på en av Portugals högtidsdagar varför vi även fick deltaga med stor flaggning och salut för firandet av denna dag. Under vår vistelse härstädes anordnades för besättningen utflykter över ön i bussar. Dess voro mycket intressanta och många sågo nog för första gången bananodlingar. Många utnyttjade säkert även den speciella turistattraktionen att åka släde på stengatorna ned från höjderna och krejarna gjorde sitt bästa att bliva Viv med korgmöbler, dukar och andra speciella Madeiraalster. En del av vår personal fick genom vår konsul tillfälle att bese vin- och spritcentralens inköpsställe av Madeiravin. Trots de dagliga övningarna fingo, de flesta av oss gott tillfälle att lära känna ön, speciellt dess stad.
Den 10 dec. lättade vi kl. 13 och satte kurs mot St. Vincent, där vi skulle olja, innan vi stucko över Atlanten.. Under resan blevo övningarna mera pressande och maskinpersonalens arbete mera hårt genom den stigande temperaturen. Efter oljningen i St. Vincent den 14 dec. stucko vi samma dag vidare, nu med kurs över Atlanten. Vi gynnades av medvind och medsjö och utöver övningarna är ej mycket att tillägga. Kanske skulle det vara att flygfiskar för första gången blevo synliga. Dessa fiskar göra verkligen skäl för namnet, i det de kunna tillryggalägga en vägsträcka av upptill 100 meter över vattenytan.
Jag skulle kanske också säga, att de då och då återkommande regnen ivrigt utnyttjades av samtliga ombord för en ordentlig sötvattensdusch.
Lördagen den 19 december liksom söndagen den 20 användes för begåendet av de så kallade Atlantspelen, skämtsamma tävlingar i vilka såväl officerare som pojkarna deltogo med liv och lust. Endast iklädda simbyxor, solbrända och ibland rödbrända gingo de tävlande in för att vinna pris i klättring på såpad stång, säcklöpning, rida till kungs, kappätning m. m.
Även hit till vår nästa hamn voro vi tidiga, varför vi gjorde en extra tur uppemot en av Wind-ward Islands, St. Vincent, under vilken tur även flygmaskinstart från katapulten utfördes samt artilleribeskjutning ägde rum mot utslängd prick.
Jul i Bridgetown.
Dagen före julafton ankrade vi på Bridgetowns redd, där redan ett tyskt örlogsfartyg låg. Det var det gamla linjeskeppet Schleswig Holstein, nu apterat SOM kadettfartyg med en del av yngsta årskursen kadetter nämlingen 160 st. ombord. ön Barbados har 170,000 invånare, varav cirka 10,000 vita, de övriga negrer. Huvudsaklig industri är sockertillverkning. De sedvanliga visiterna och återvisiterna utväxlades, varefter samtliga ombord gingo in för pyntning av trossbottnar och mässar för firandet av julen. I-
Högtidligheterna började på julafton kl 17 med gudstjänst på backen, varefter firandet fortsattes på i flottan sedvanligt sätt i respektive mässar med utdelning av skämtjulklappar efter intagen traditionell julmåltid, bestående av skinka, gröt m. m. I alla mässar voro de från Sverige medförda och omsorgsfullt ompysslade julgranarna klädda och försedda med ljus. De kommande julhelgdagarna användes av besättningen till utflykter och huvudsakligast till bad i det strålande solskenet. I denna hamn trädde mera allvarligt den officer i funktion, som har till speciell uppgift att undersöka möjligheterna till förbättrade handelsförbindelser med Sverige.
Den 30 december kl. 17 lättade vi från denna hamn, för att efter övningsdagar till sjöss sätta kurs och ingå i La Guairas hamn. Denna är hamnstad till Veneziielas huvudstad Caracas, vilken ligger på cirka två timmars järnvägsresas avstånd. Guaira anses med rätta vara en av världens vackrast belägna hamnar, där den ligger tätt intill de höga utlöpande bergskedjorna från Anderna. Hamnen visade sig dock hava en tryckande het och fuktig värme, vilket gjorde att temperaturen i vissa mässar steg till 35 gr. C.
Jag märker att jag glömt nämna något om firandet av det nya årets inträde. Detta skedde på vägen till La Guaira och började högst officiellt kl. 17 med gudstjänst på backen samt firades sedan egentligen \”i två vänner\”, dels kl. 19, då Sverige hade kl. 24, emedan vi äro 5 timmar senare, och dels kl. 24 då vi så att säga firade det nya västindiska. året. Mellantiden utfylldes av ett slags kabaret på backen, utförd på ett förtjänstfullt sätt, i stålkastarbelysning, av i detta hänseende speciellt begåvade underofficerare och kadetter.
För att återgå till La Guaira, träffade vi där den berömde svenske professon Reenstierna, vilken vistades här för att studera spetälska. Under vistelsen här bereddes tillfälle för samtliga att resa upp, antingen per bil eller järnväg, till huvudstaden Caracas, vilken med sitt höga läge över vattenytan hade en för ou nordbor betydligt angenämare temperatur. Resan dit upp var förresten en upplevelse, vare sig man företog den med järnväg eller bil. Vägen ringlade sig i hårnålslcurvor med tvärbrants stup uppför bergen. Uppe i Caracas utfördes en paradering av 30 man med musik vid den Sydamerikanske frihetshjälten Bolivars grav. En tjurfäktning, till vilken en del av besättningen var inbjuden, måste tyvärr inställas på grund av regn. Här i Venuzuela hade vår \”handelsattachir kapten Hammargren mycket att göra, och så vitt man kan bedöma kommer detta hans arbete att giva uppslag till nya vägar för vårt handelsutbyte med detta land.
Den 8 jan. gjorde presidenten för Venuzuela, Löpez Contreras, ett besök ombord, varvid han mottogs med salut, musik och muskötteri. Efter en rundgång genom fartyget och en lunch hos fartygschefen gick han iland, varpå vi lättade och gingo till sjöss med kurs på Curacao. Denna hamn var endast avsedd som oljehamn, varför vi endast stannade där ett dygn. Trots detta bereddes besättningen tillfälle till permission, vilken utnyttjades. Hamnen visade sig nämligen vara en billig och bra \”pinalhamn\”. ön tillhör ju Holland, och som holländarna för några dagar sedan gift bort sin tillkommande drottning, befunno de sig liksom staden fortfarande 1 ett slags festrus. överallt syntes flaggor, girlander samt bilder av de två nyförmälda. Några av officerarna och ingenjörerna hade tillfälle att besöka det där belägna oljeraffinaderiet, ett av världens största och modernaste. Det kan bearbeta cirka 35 tusen ton råolja per dygn, och över 800 st. tankar medgiva en lagring av över en miljon ton olja. Vi anlände hit den 9
I jan. kl. 10 och lämnade den åter den 10 kl. 6, då vi satte kurs mot Colombia och dess stad Porto Colombia, där vi skola hämta lots för att gå upp för Magdalena-floden till vårt mål staden BarranquWa.
Redan flera timmar innan vi anlände till Porto Colombia började vattnets färg övergå från det havsblå till mera smuts-gult, vilken färg, ju mer vi kommo uppför floden, övergick till att bliva mera lik en lervälling. Klockan 14,25 den 11 jan. förtöjde vi vid kaj strax utanför Barranquilin Avsikten hade först varit att ankra på floden, men med hänsyn till den skada maskinerna skulle kunna taga av lervällingen med sina 18 proc. fasta beståndsdelar, beslöt fartygschefen att förtöja vid kaj i stället, där färskvatten kunde erhållas i stora kvantiteter. De dagar vi vistades i denna hamn hade besättningen tillfälle till permission efter övningstidens slut, vilket självfallet utnyttjades 1 full utsträckning. Även i denna hamn hade \”handelsattachM\” fullt upp att göra bch intresset från de colombianska myndighetema och affärsmännen visade sig vara mycket stort. Även de 1 staden verksamma representanterna för de svenska industrierna lade i dagen ett stort intresse och sammanförde de Inflytelserikaste männen med presidenten i spetsen till en lunch på stadens finaste restaurang.
På härliga Jamaica.
Den 15 jan. kl. 15 kastade Gotland loss förtöjningarna och styrde utför floden med Kingston på Jamaica som närmaste mål. På vägen dit bedrevos huvudsakligast stridsutbildning, vilken självfallet ej kan bedrivas så intensivt vid hamnliggande. Den 17 på morgonen siktades ön Jamaica, och efter det den engelska flaggan saluterats på Port Royal, gingo vi in och ankrade på redden kl. 14. I hamnen låg förutom en del större pas. sagerareångare även de engelska örlogsmännen kryssaren Dragon och en kanonbåt. Fartyget omsvärmades som vanligt av en massa småbåtar med tvättgummor, försäljare av småkrafs, men även av matnyttiga saker som Jamaica-bananer och apelsiner. Den vanliga officiella delen med visiter och återvisiter började, och först när detta avklarats och fartyget kommit till ro, kunde för vaktfria delen av besättningen blåsas permission.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 februari 1937
N:r 35