Gösta Nelson: Biskop Johan Möller.
Stockholm, Diakonistyrelsens förlag.
Den kyrkohistoriska forskningen i vårt land har på senare tid med stort intresse ägnat sig åt de mer eller mindre direkt ur pietistisk Jordmån uppväxta väckelserörelserna under 1700- och 1800-talen. Orsaken härtill torde icke blott vara, att dessa rörelser nu ligga lagom långt tillbaka i tiden för att den vetenskapliga forskningen skall kunna få en klar överblick över detta synnerligen mångskiftande material, utan i än högre grad ett ny-vaknande intresse för det andliga livets realiteter och de former, under vilka detta liv framträder. Även ur en annan synpunkt är tiden lämplig för ett objektivt och systematiskt inträngande i väckelserörelsernas ursprung och den förbryllande mångfald skiftningar, sekter, föreningar, kretsar, brödraskap, i vilka den snart nog bryter fram på en front, vars bredd når från den strängaste högkyrklighet till de friaste tillfälliga samfundsbildningar, hänsynslöst blandade Lutherdom och Calvinism, 1700-talets neologiska filosofi, 1800-talets romantik och politiska liberalism i otaliga växlande nyanser. Det rikt flödande källmaterialet blir i våra dagar ytterligare berikat genom uppsatser i tidningar, stiftsjulböcker, kalendrar, biografier, memoarer och jubileumsskrifter, alla mer eller mindre subjektiva och apologetiskt inställda. Det är så klart, att kyrkohistorikern här måste finna ett tacknämligt forsimingsfält att klarlägga och utreda för att finna de bärande momenten och urskilja, vad som skett i det som skett, på det att framtiden äntligen må kunna nå fram till ett förstående av denna epok i den Kristna Kyrkans historia, som för samtiden ofta tett sig skrämmande meningslös.
Ju mer man fördjupar sig i vad forskningen hittills frambragt, dess tydligare inser man, vilket jättearbete som ännu återstår. Det är helt naturligt, att detta arbete måste sätta in från flera olika håll och från skilda synpunkter. Det är typiskt för hela detta nya forskningsintresse, att två av dess äldsta impulsgivare äro tvenne så vitt skilda personligheter som Viktor Rundgren och Emanuel Linderholm.
Bland de nyare namnen finna vi Gösta Nelson, kyrkoherde i Bokenäs av Göteborgs stift. Den bok som härmed varmt anbefalles till studium har till undertitel \”Ett bidrag till den senare svenska konservativa pietismens åskådning och historia. Den är endast att uppfatta som ett led i den lärde kyrkoherdens o tittande forskningar i den Västsvenska fromhetens historia och blott en förundersökning till förståendet av Schartaus religiösa utveckling, men den är likväl i sig själv fullkomligt enhetlig och avslutad, koncentrerande sig kring Visby-biskopen Johan Möllers intressanta och högresta personlighet.
Liksom flera andra av vårt stifts mest betydande biskopar, som också varit av stor betydelse för vårt stift, haft att bära och fullfölja stora uppgifter för Sveriges kyrka i allmänhet, så visar det sig ock, att för Johan Möller var episkopatet på Gotland — hur mycket han än hann med att här uträtta till Guds rikes gagn och växt — icke hans huvudsakliga livsuppgift. Den faller nämligen inom ett mera obegränsat område, nämligen det svenska fromhetslivets kamp och strid i det utgående 1700-talet, särskilt i Möllers egenskap av författare inom kateketikens och homiletikens områden.
Denna anmälan skulle bli alldeles för vidlyftig, om jag här skulle närmare skildra Möllers teologiska ställning och hans betydelse som en förmedlare mellan den senare konservativa pietisnun och Schartau. Jag vill i stället påpeka, att de kortfattade skildringarna av Millers verksamhet såsom biskop över Visby stift, som ingå i Nelsons bok, äro tv största intresse för den som intresseur sig för det i det närmaste fullkomkt okända område inom den svenska kylthistorien som heter Gotlands kyrkohisbria. Det skulle icke vara otänkbart, att denna av Nelson förmedlade upptäckt tv Möllers betydelse i den svenska pietsmen skulle kunna ge impuls till vidre forskningar i de kyrkliga väckelser san uppstodo även på vår ö under 1800-talt, och varför icke även till specialunderskningar rörande t. ex. \”Konfirmationns ställning inom Gotländskt kyrkoliv n-der det begynnande 1800-talet\”. Det risar sig nämligen, att Möller under tiigare år varit \”anagnost\” hos biskop
reius i Strengnäs, vilken själv i sin ar varit svensk kyrkoherde i London och au såsom biskop är en varm ivrare för nförandet av konfirmationen. Det måte givetvis vara lockande att sammanstäla de impulser Möller här mottagit and hans alltid och icke minst i biskopsäibetet visade intresse för barnalärn, konfirmationen och ungdomens kristka fostran över huvud.
Dessa funderingar överlämnas härmed välvilligt till yngre präster och teloger inom stiftet, som kunna äga tid och intresse att taga upp frågan till närmare skärskådande.
Easterling.
Gotlands Allehanda
Fredagen 9 April 1937
Nr 80