Roxy: Nävrättens lag.
Victor MacLaglen igen. Han brukar vara med där det tas krafttag och det har därför legat nära till hands att foga in honom i en boxningsfilm. Visserligen är han i filmen inte aktiv boxare längre, men han solar sig i glansen från sitt \”championship\”, han blev distriktsmästare någonstans för länge sen. Nu intresserar han sig för nya män i ringen, tränar dem och ger goda råd. Allt skulle vara gott och väl om bara inte hans pojke varit så hög av sig att han måste gifta sig med en miljonärska sedan han förnekat sin fattiga far. Det går emellertid bakåt för den sturske sonen och det blir far som får träda emellan och klara ut härvan. Men först måste det bli vadhållning och en spännande boxningsmatch innan allt är klart.
MacLaglen har kanske vissa svårigheter att göra sig som en tragisk och sörjande figur, men han är faktiskt van med mera fläkt kring sin breda lekamen. Men det blixtrar ju till ibland och då sitter det inte fast. Hans söta dotter spelas av Nane Grey och den unge boxaren är Jim Brown.
Förspel: \”Sanna lögner\” och en slapstick, kopierad efter chaplinska förebilder. Fast Chaplin var roligare.
Hansa: Fyra döttrar.
En vårdad och trevlig film om en vänlig och förtjusande familj, bestående av en musikprofessor, en humoristisk gammal faster och fyra sköna döttrar, som än musicera, skratta och stoja, än sörja och lida bittra kval, förorsakade av guden Amors spratt med deras lättantändliga hjärtan.
Det kommer nämligen en hel del friare vad det lider och det må vara dem förlåtet att de hade lite svårt att välja bland all fägringen. Detta blev alltså upphovet till konflikterna och det tragiska i pjäsen, ett inslag som dock inte var alldeles lyckat. Bäst var filmen när stämningen var glad och uppsluppen, ty regissören hade hittat på en massa små detaljer, som verkligen slogo an.
De fyra systrarna spelades av Priscilia, Rosemary och Lola Lane samt Gale Page, pappan spelades av Claude Rains och fastern av May Robson. Frank Mac Hugh kreerade en av friar-rollerna.
Som förspel fick man se marionetter i aktion.
Herz.
Röda Kvarn: Hederslegionen.
Röda Kvarns måndagsprogram inleddes med en alldeles utmärkt kortfilm från Rom, kallad \”Romsymfoni\” och innehållande en rad snapshots från den eviga staden och dess många minnesmärken.
Huvudfilmen \”Hederslegionen\” lämnar däremot åskådaren mera oberörd. Det är en fransk film och har — följaktligen — sina förtjänster, men den utmärker sig icke för någon speciell flykt över handling och bilder. Historien utspelas huvudsakligen någonstans i Nordafrikas ökentrakter, varifrån den har en del vackra scenerier med franskt kamelrytteri, samt är väl närmast avsedd som en hyllning åt kamratskapet mellan dem, som fått på sin lott att försvara dessa rikets utposter. Några stridsscener o. dyl. pigga upp ibland, men i det stora hela liggar dramat på det \”psykologiska\” planet med allt vad detta innebär. Det torde i mycket hög grad vara en smaksak, vilket nöje man har av filmen.
D.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 4 februari 1940
N:r 126