eller
Varför gick hon ifrån honom?
Det var vid pass klockan nio i förmiddags. Mellangatan låg — liksom de flesta andra gator i vår stad — tämligen lugn och stilla, visbyborna hade med nöd och näppe hunnit ikläda sig sina fodral för att gå ut på den första shoppingen för dagen — i allmänhet omfattande mjölk och franska brön. Ingen kunde sålunda ana, att ett drama stod så nära sin utlösning — ett drama, som t. o. m. till huvudpersoner hade Hon och Han och följaktligen inom sig bar fröet till ett verkligt crime passionelle. Ett fåtal minuter över nioslaget brakade det emellertid löst. Hjärtskärande skrin fyllde den förut så rofyllda atmosfären — man tyckte sig urskilja hemska rop på hjälp, så fruktansvärt skärande, att grädden surnade på Bur och kommersen av Leopiller på det närbelägna apoteket sjönk katastrofalt med ännu icke anade följder för detta etablissements fortbestånd — de voro nämligen för tillfället totalt obehövliga — ambulansen stod färdig att rycka ut och polisens telefoner pinglade, i ett.
Vad hade då skett? Hade månne Hesa Fredrik satt sig före att höras för en gångs skull, hade det kommit en kommunistisk agitator till byn eller hade någon stackars husmor fått syn på den senaste fläsknoteringen? (Gotlänningen ligger ju rätt nära). Nej, det hela berodde helt enkelt på att Hon — hårdhjärtad som alla kvinnor — hade gått ifrån Honom. Hon hade t. o. m. bundit Honom utanför en mjölkaffär, ett tilltag, som verkligen borde kunna utlösa klagande ljud ur vilket mankön som helst. Nu var ju Han bara en foxterrier, men han hade en röst som Jussi Björling — kanske dock något mindre skolad — och han hade tydligen en själ med starka känslor för ensamhetens hemskhet.
Snälla Hon — gå inte ifrån Honom igen. Han blir så ledsen då, och vi andra stå inte ut med att springa ned i skyddsrummen så tidigt som 9 f. m.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 juni 1940
N:r 127