Levde på rå fisk fångad med säkerhetsnålar.
Ett telegram från Amerika omtalade nyligen att 34-årige stewarden Holger Aronsson från Östervallskog mottagit norska krigsmedaljen med diplom och två hundra dollar i belöning, sedan han drivit omkring på en flotte i över en månad tillsammans med en dansk och sju norrmän.
Uppe i Östervallskog – strax söder om Charlottenberg och alldeles intill norska gränsen – ligger ett brev daterat 23 aug. 1942 i föräldrahemmet, där han avslutar (typiskt nog) en hälsning till de sina med en skildring av ett äventyr som man får anse som ett under att han och hans olycksbröder undkommo med livet.
Tydligen har han under denna fasansfulla tid uppträtt på ett sådant sätt, att de norska myndigheterna ansett sig böra belöna honom för mod, sinnesnärvaro och självuppoffring. Om den saken talar han inte utan håller sig i stället till fakta, vilka sannerligen är talande nog. Så här låter det avsnitt av hans brev, som behandlar torpederingen och de 48 dygn och flotten som följde därefter:
När vi lämnade Sydamerika och seglat åtskilliga dygn, träffades vår båt av en torped, ja två förresten. Jag hade fritid på eftermiddagen och låg och vilade på sängen i min hytt, då en fruktansvärd knall hördes och hyllor och andra föremål i hytten, som voro fastspikade, ramlade ned som skulle de ha ryckts lösa bara av lufttrycket. Torpeden träffade rätt under min hytt. Ett under att ej golvet trycktes in.
Jag fattade ögonblickligen situationen och sprang ut i korridoren men fann denna så uppfylld av kvävande rök, att jag sprang ut. Då jag ej fann något vatten på däck, kröp jag tillbaka till min hytt och tog på mig räddningskläderna samt kröp ånyo ut. Då jag kom ut, gick jag till en livbåt men fann denna sönderslagen. Just i samma ögonblick kom den andra torpeden så att spillror och föremål formligen förmörkade solen och yrde omkring en. I sista ögonblicket lyckades jag komma bakom en vägg. Därefter gick jag ner på däcket nedanför igen, där jag fann blodiga kamrater med utslagna tänder, bräckta ben och skuldror. De hade träffats av spillrorna.
Jag hoppade överbord och simmade ut till en flotte, som flöt några meter från båten och blev så räddad. Jag hörde kamraternas rop på hjälp där de lågo i vattnet, 13 dogo, antagligen dödades de ögonblickligen eller drunknade. Båten reste sig upp och sjönk, allt inom loppet av 15 minuter. Alltså från första torpeden till båten försvann endast 15 minuter. Jag undkom utan så mycket som en skråma. Gud vare lov.
Sedan dess ha vi drivit omkring i öppen flotte i 48 dygn. Vi har de sista veckorna levat av rå fisk som vi fångat med säkerhetsnålar. Jag har nästan inte kunnat äta den födan. Vi hade piller med oss, men de togo snart slut. Både vaken och sovande drömde jag om vatten och mat. Ett glas vatten om dygnet av regnvatten lyckades vi samla.
Vi har haft gummikläder, så vi har inte blivit våta inpå bara kroppen. En båt tog oss upp efter 48 dygn. Hunger och törst är något fasansfullt. 20 kilogram i vikt har jag gått ned. Jag är inte alls sjuk, endast litet matt av hunger och törst. Efter några veckor är jag fullständigt bra igen.
Och därmed slutar brevet.
Holger Aronsson har prövat på litet av varje under sin levnad. Som 18-åring lämnade han hemmet och studerade vid Nyhyttans missionsskola i Järnboås, där han stannade i tre år. Senare har han haft anställning som kypare på olika hotell och restauranger. År 1938 gick han till sjöss och seglade först på Transatlantics båtar mellan Göteborg och Newyork. Under kriget har han gått utanför spärren som mässuppassare och har under den tiden hunnit besöka alla världsdelar.
Tydligen en strong svensk pojke.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40