Ruinspelspremiär med ny Kristina.

Det är kanske svårt att avgöra vad som gjorde det starkaste intrycket vid ruinspelens premiär för året i går kväll. »Petrus de Dacia» — Mehler-Lundahls musikskådespel, som uppfördes för första gången redan för bortåt 25 år sedan — är ju till brädden fyllt av skönhet- och stämningsvärden, och framförandet präglas av en konstnärlig fullödighet, som gör ruinspelen i Visby till en av sommarens förnämsta turistattraktioner i hela vårt land. Det är naturligt, om den gamla stampublikens intresse i går främst samlades kring den nya framställarinnan av Kristinas roll, och fråga är, om inte just hon, med sin apparition, sitt uttrycksfulla spel och sin underbara sång, gjorde det starkaste intrycket denna gång. Detta sagt med all respekt för t. ex. Leon Björker, som ju sedan länge gått så upp i spelen och sin roll som priorn, att man har svårt att tänka sig ruinspelen utan hans magistrala insats.
Elisabeth Söderström heter den nya Kristina. Hon är ung och vacker, spelar naturligt och ledigt och sjunger gudomligt. Hon ger full illusion åt den enkla fromma bondflickan från Stommeln, hon har ungdomens hela friskhet och ljuvhet, men det vilar också något förandligat över henne, det lyser av en inre eld ur hennes ögon. Man tror på henne som den, extatiska Kristina, som förlänats en övernaturlig kraft att bota sjuka och som sjunger ut all sin längtan till Maria, Guds moder. Det var en förnämlig och löftesrik debut, och Elisabeth Söderströms besjälade sång och spel gjorde påtagligt ett starkt intryck på publiken.
Men för den för året nya Kristina får vi inte glömma de övriga huvudrollsinnehavarna. Leon Björker är redan nämnd. Han var i går kväll magnifik som vanligt i sin roll och sjöng med imponerande kraft och klangskönhet. Särskilt scenen i sista akten, då han överlämnar priorvär: digheten till Petrus, vill man gärna återkalla i minnet — den var utsökt.
Som Petrus de Dacia framträder även i år Olle Sivall. Han har en ljus och vacker tenor — något tunn verkade den kanske i går kväll i vissa scener — och han agerar bra; med sin ljusa stämma och sitt intelligenta, rörliga spel är han en utmärkt Petrus, vars känsloutbrott tolkas på ett kongenialt sätt.
Gurli Svedman, slutligen, spelar i år som så många gånger förr den sjuka kvinnans roll, och hon var i går minst lika bra som tidigare. Det är dramatiskt liv i hennes spel och i de scener där hon medverkar, och hennes mörka stämmas välljud tolkar lika gripande som förr om åren hennes lidande liksom hennes lycka efter undret.
Om spelet i övrigt, om iscensättning, belysningseffekter etc. är endast gott att säga. En och annan nyhet i regin observerades, visande att Ragnar Hylten-Cavallius är outtröttlig i sina omsorger om ruinspelen. Fru Hilde Mehler förtjänar också en komplimang för de vackra, färgrika dräkterna.
Friedrich Mehler dirigerade som vanligt själv sitt verk, och han hade en utmärkt orkester framför sig. Mer och mer blir man betagen i musiken till »Petrus de Dacia»: Det finns så många pärlor i den, och man är glad över att det ges tillfälle att få beundra dem på nytt varje år.
Allt som allt, det var en utmärkt årspremiär för ruinspelen. Endast vädret var inte det bästa. Blåsten svängde om med svartbrödramunkarnas fotsida dräkter och släckte nunnornas flämtande ljuslågor, men den starka stämning som musikskådespelet om Sveriges förste författare och den fromma Kristina av Stommeln alltid förmår skapa, kunde den inte skada. Den absolut fulltaliga publiken, med icke obetydliga inslag av utlänningar, lyssnade andäktigt och föreföll påtagligt gripen av spelet. Man vågar därför förutspå våra ruinspel ännu en framgångsrik säsong.
Friedrich Mehler och alla hans medhjälpare är att lyckönska, Turist-Visby likaså.
B. K—m.

Gotlänningen
Torsdagen 24 Juli 1952
Nr 168