Gammalt sojde i Havdhem till heders igen.

Bränning ger 500 kg tjära.

Att bränna tjära i sojde är inte vanligt nu för tiden, man behöver helt enkelt inte använda denna ålderdomliga metod — moderna maskiner sköter om den saken. Följden har blivit att alla sojden försvinner, ingen bryr sig om dem längre. Just på gränsen mellan Alva och Havdhem, alldeles vid landsvägen, ligger ett sojde ,Rom man i alla fall bränt tjära i den här veckan. Det är tre fornvårdsintresserade lantbrukare i Havdhem som gjort anläggningen i ordning och, den fungerar bra, men så har man också en riktig »sojdgubbe» som sköter bränningen. Viktor Dahlbom heter han och har bränt tjära, i 36 år.
— Vi tände på här i tisdags kväll, berättar herr Dahlbom, och nu tar det tre å fyra dygn innan det är färdigt och då skall det väl ha blivit inemot 500 kg tjära. Men innan man kan tända på sojdet, så är det ett styvt arbete att hugga upp veden och stapla den och sedan täcka över den först med halm och sedan med sågdus. Sen under bränningen måste man passa sojdet, så att inte elden slår igenom. Då kan det snart vara slut, om det blåser det minsta.

Har bränt tjära i många år.
Medan vi sitter och pratar i sojdkällaren, så kallas stället där tjäran tappas, går elden igenom, men ett par skopor dus gör att det snart är släckt. Man kan inte ha för tjockt lager på heller, då blir det inte någon luft till förbränningen och det skulle snart sluta att brinna.
— Det här sojdet har legat här — det ligger förresten vid Ragnsarve i Alva och på andra sidan vägen, där jag bor, hör marken till Havor i Havdhem, gränsen går mitt i vägen — så länge jag minns, fortsätter hr Dahlbom sedan han sett om att allt är som det skall. När jag gick i skolan var det en som vi kallade för »Skinn-Johan» som skötte sojdet, det var för över femtio år sedan. 1916 brände jag här för första gången och hur många gånger jag bränt sedan dess, det kommer jag inte ihåg, men många är det … Nu är det reparerat här, bl. a. en ny haggvann (det är stocken som tjäran rinner ut igenom), som är nio alnar lång. »Ärlen» är den gamla förstås. Ärlen? Ja, det är namnet på själva gropen som är stensatt med flisor.

Tändningen viktig procedur.
Förr i världen brände man tjära just vid den här tiden på året, när höskörden var avklarad och innan sädskörden kom hade man tid med sånt!
Jämte sojdet har man en liten eld, det är lillsojdet. Någon praktisk betydelse har det inte, men det är en gammal sed att när man tände, så skulle elden tas därifrån. Själva tändningen var en väldigt viktig procedur, sojdgubben skulle vara alldeles ensam, ingen fick komma och störa med visslingar eller högljutt tal. Nu skrattar man åt sådana konster, förr var det allvar.

Synd det skulle förfalla.
— Vi var tre lantbrukare här i Havdhem, som tyckte det var synd att det gamla sojdet skulle förfalla, berättar lantbr. Edvin Lindqvist, Solstäder, det var C. G. Carlsson och Edmund Hedergren, Gimrings. och jag som satte igång med att göra i ordning det. Det blev mer arbete än vi först hade trott, då vi måste sätta dit ny haggvann, men det gick och nu är det. färdigt. Men att det skulle bli någon tjära bränd i sojdet hade vi inte vågat hoppats på, men lantbr. Mattias Cedergren, Libbenarve, hade ved och Viktor Dahlbom var villig att vara sojdgubbe. så att på det sättet kom det också i bruk. Platsen som sojdet ligger på har vi arrenderat på 49 år och vi gjorde det, som sagt, för att inte del skulle förfalla. För hur det än är, så är det roligt med dessa gamla saker.
Det är verkligen ett exempel som är värt att ta efter även på andre ställen. Att, som dessa hembygdsintresserade karlar, ha ögonen öppna för det som våra förfäder byggde och brukade och sedan bevara det till glädje för oss själva, och får vi hoppas för — turisterna.
Rune

Gotlänningen
Fredagen 1 augusti 1952
Nr 175