Så började de…

TVIVEL, MISSMOD OCH MOTGÅNGAR FICK SAGOFÖRTÄLJERSKAN PÅ MÅRBACKA BROTTAS MED.
En gängse uppfattning tycks ha varit den, att Selma Lagerlöf hade det ovanligt väl förspänt här i livet, att hon av välvilliga feer tillgodosetts på ett sätt, som gjorde både hennes tillvaro och hennes författarbana lekande lätt. Men så var sannerligen långt ifrån fallet.

Tvärtom! Den lilla flicka, som föddes på Mårbacka 1858 och som med tiden skulle bli den första kvinnliga ledamoten i Svenska akademien och den första svenska nobelpristagaren i litteratur, var redan handicapad vid födseln. Hon hade en medfödd höftskada, som gjorde att det vänstra benet var något för kort, och detta resulterade i en hälta som besvärade henne hela livet. Inga läkare och inga kloka gummor kunde råda bot på lytet, och lytet gjorde att hennes liv ej blev det vanliga, det normala. Det medförde hämningar av olika slag. Som barn blev hon på grund härav särskilt omhuldad, som äldre förstod hon att äktenskap och barn var så gott som uteslutet för hennes del. Hon hade ett stort behov av ömhet, och då hon fick en syster, vilken rätt naturligt tog huvudparten av föräldrarnas omsorger i anspråk, kände hon sig utstött, blev rätt ensam, rätt tyst och sluten. Självbehärskning hörde till de dygder, som särskilt omhuldades i det Lagerlöfska hemmet, men Selma kunde under sin ungdom emellanåt bli rätt hysterisk, efter vad hon själv berättat.
Har man ett lyte måste man hävda sig på något sätt. Och det gjorde hon genom att skriva vers. Det fanns många tillfällen att briljera med hyllningsdikter, ty på Mårbacka fördes ett glatt liv. Fadern var ingen tungus. Han älskade att se huset fullt med gäster och att göra var dag till något av en fest. Tyvärr var han ingen ekonom, vilket vid hans död medförde att familjen fick gå från gård och grund och stod på fullkomligt bar backe. Men då hade Selma hunnit med att gå igenom seminariet i Stockholm och var lärarinna vid flickskolan i Landskrona med tusen kronor i lön om året.
Rätt tidigt var hon på det klara med att hon skulle bli författarinna, och då Idun utlyste en novellpristävlan vann hon 1890 första pris med fem kapitel ur Gösta Berlings saga, som följande år kom ut i fullbordat skick. Boken väckte stor uppmärksamhet, men hon slog ej igenom med den och den betydde ingen välbehövlig ekonomisk framgång. WirAn gjorde ner den fullkomligt, Warburg likaså. Annars var kritiken över lag god och välvillig. Goda råd haglade över henne från alla håll. Själv var hon rätt villrådig. Hon var långt ifrån säker på sig själv. I sin nyutkomna, utmärkta bok Selma Lagerlöf efter Gösta Berlings saga skriver också Bengt Ek: \”Aren mellan Gösta Berlings saga och Antikists mirakler bilda för Selma Lagerlöf en tid av splittring och vacklan ägnad åt skilda stilistiska expriment, Självstudier och motivsökande, förvärvsarbete och resor, allt i en brokig och ofta rätt disharmonisk oordning.\” Och på ett annat ställe heter det: Det är en tid av trevande efter nya litterära kontakter med försök att spränga såväl den lokala som den personliga känslan av isolering; entid av trivsel och missmod, tidvis uppblandad med perioder av tillfredsställhet och stundom tillfällig resignation.\”
Vad som stärkte hennes tro på sig själv och på hennes författarförmåga var Georg Brandes anmälan av Gösta Berlings saga 1893. Brandes var ju den erkände auktoriteten inte bara i Danmark utan i hela Norden. Och Brandes var inte den som i oträngt mål slösade med beröm. Men Gösta Berling skänkte han sitt erkännande och skrev att Sverige fått en ny författare av rang med en ny och självständig ton.
Det var en välbehövlig uppmuntran som sporrade till nya tag. Men lätt blev det visst inte de närmaste åren. Skolarbetet krävde sitt och det måste hon ännu ha kvar för att kunna existera. Sitt litterära arbete fick hon sköta på fritid. En ständig oro för sin egen och för familjens ekonomi gjorde det inte heller lättare för henne. Hon har själv sagt att början av 90-talet var hennes svåraste år, då hon långsamt och mödosamt utbildade sig för konstnärligt skapande. Sakta men säkert, bok för bok, slog hon sig fram. Så småningom kom också den tid, då hon kunde ta avsked från lärarinnebefattningen, helt ägna sig åt litteraturen och med tiden också återköpa sitt älskade Mårbacka, som nu är ett minnestempel över ett av de stora namnen i vår litteraturhistoria.
Eric Leijonancker.

Gotlänningen
Måndagen 4 augusti 1952
Nr 177