Vid Kopparsvik, som en gång vai platsen för en känd och mycket anlitad kvarn, och som av den nu levande generationen mest är känd ge, nom hampfabriken, f.d. cementfabrik en, förekom förr i världen emellanåt stora festligheter. Söndagen den 10 augusti 1902 t.ex. hölls där en stor försvars- och skyttefest som inte skämdes för sig. Hela området från cementfabrikens kolupplag till Visby skyttegilles skjutbana utgjorde skådeplatsen, och dess gränser bevakades väl av i vikingadräkter klädda kämpaynglingar. Signaturen —ix i Gotl. skrev. att man lämpligen kunde tänka sig att vara i Stockholm och försatt i oupphörlig förflyttning mellan Skansen, Gröna Lunds tivoli och en automatrestaurang, om man ville få en svag föreställning om vad man fick se, höra och smaka på denna fest. Det är att märka, att automaterna med sina mynthål och roterande rätter etc. då hörde till det allra nyaste nya inom restaurangväsendet.
Ett par tusen personer kom till festen, och till deras förnöjelse uppträdde komiker och akrobater, vissångare och djurtämjare m.m. En lappgumma spådde i händerna, en glad gute drog roliga historier på gutamål, infanterimusiken spelade, man dansade, spelade på tombola och sköt i skjutbanan, man festade på kaffe, öl och vin m. m., och kl. halv tio på kvällen gick man snällt hem efter att till sist också ha fått se ett ståtligt fyrverkeri. Men då återstod ännu nöjet att i hemmets lugna vrå läsa festbladet Friskytten, festens egen tidning, som respektlöst skämtade med allt och alla.
Ja, se det var en fest. Och pengar gav den.
Konserter var det ingen brist på sommaren 1902. En augustimåndag t.ex. gav operasångaren Carl Lundmark, biträdd av en tredubbel manskvartett, konsert i S:t Karins ruin för omkring 150 personer, och dagen efter sjöng operasångerskan Sofie Lindegren i badhussalongen. I den sistnämnda konserten medverkade violinisten Bartold Lunden.
Fröken Lindegren och hr Lunden fick nöja sig med en publik på 60 personer, vilket ju inte var så mycket, men ännu sämre blev det på onsdagen, då de gav ännu en konsert, då i domkyrkan och under medverkan av organisten Herman Lindqvist: De kom det nämligen bara 50 pers., vilket föranledde Gotlänningen att sätta upp ett varnande finger för stadens musikpublik. Tidningen, som hade idel lovord för konserten, befarade, att landets framstående musikaliska förmågor i fortsättningen skulle ge gotlänningarna en god dag och låta bli att resa hit, om inte större intresse visades för konserterna.
Ack ja, den musikpubliken, den har alltid varit ett problem för konsertarrangörer.
Några dagar senare följde en konsert, som samlade en mycket talrik publik, men det hade sina speciella or saker. Den hölls på Visborgs slätt, och det var infanterimusiken som svarade för den med benäget biträde av fröken B. Holmgren, löjtnant A. Falk och dr Th. Lunden. Största delen av publiken hade kanske kommit för det storslagna fyrverkeri som utlovats. Det var tillverkat hos Törners i Stockholm och betecknades i tidningen som ett pyroteknikens mästerverk och det mest storslagna fyrverkeri som någonsin visats på Gotland. Kulmen nåddes, då man fick se Oscar II:s namnchiffer i skyn, format av hundratals små stjärnor. När man jublat färdigt, spelade regementsmusiken folksången, och så hurrades det ur hundratals rojalistiska strupar för kungen.
Gotlänningen
Onsdagen 20 augusti 1952
Nr 191