Nyplantering av jordgubbar.
III
Sist behandlades själva planläggningen av odlingen, planteringstid och sorter. Innan vi lämnar sortfrågan kanske den tidigaste jordgubbssorten, Deutsch Evern, vore värd ett omnämnande. Sorten har länge varit i odling på Gotland och bördigheten är ingenting att anmärka på, men då den är mycket känslig för torka och gråmögel samt allehanda andra sjukdomar, kan den endast förordas för odling i mindre skala för den som har avsättning till direktkonsumtion och därför vill komma med några tidiga jordgubbar. I Danmark pågår för närv. ett omfattande korsningsis och förädlingsarbete för att få fram tidiga och bra sorter, framförallt genom inkorsning av den canadensiska sorten Valentin.
När det gäller, odling i större skala av jordgubbar skall man inte snåla på avstånden. Ordentliga avstånd underlättar rensnings och plockningsarbetet. Den nya danska sorten Ydun behöver ett radavstånd av 1 m. medan Königan Louise kan nöja sig med 0,9 m. Avståndet mellan plantorna bör i bägge fallen vara omkring 35 cm eller tre plantor pr m. Huru man skall gödsla före planteringen är av naturliga skäl mycket svårt att råda till, då man ingeting vet om jordförhållandena. Att det betalar sig med naturlig gödsel i någon form visar erfarenheten, men mängden man skall tillföra måste givetsvis bero på jordens mullhalt och växtkraft. Är jorden mullrik och i god växtkraft kan det vara anledning att vara försiktig med den naturliga gödseln, då man vid allt för stora gödselgivar riskerar kväveöverskott med påföljande stark bladutveckling och dålig ansättning av blomanlag. Kraftigt kväveöverskott kan till och med leda till sterilitet för vissa sorter. Som en medelgod gödsling kan man förorda en giva av 40 m3 stallgödsel pr har eller 20 m3 pr tld. Denna naturliga gödselgiva bör kompletteras med 3 å 400 kg svavelsyrat kali samt 2 å 300 kg superfosfat pr har, vilket med fördel kan plöjas ned i samband med den naturliga gödseln.
Vid planteringen av plantorna bör man se till att rötterna kommer ner ordentligt och inte blir dubbelvikta. Det är därför alltid bäst att plantera med en liten plantörspade. Utföres planteringen på våren vid torrt och soligt väder måste man vanligtvis vattna plantorna efter planteringen. Efter en sådan vattning kan det bli nödvändigt att luckra upp kring plantorna om jorden har benägenhet för skorpbildning. Planterar man stora och bladrika plantor på våren lyckas planteringen bättre om man skär bort en del av bladen och därmed förminskar vattenavdunstningen.
All jordbearbetning i en jordgubbskultur bör ske helt ytligt. De som höstgräver sina jordgubbsland gör mera skada än nytta. Naturligtvis bör man i allra största utsträckning använda hästhackan vid ogräsbekämpning och luckring, endast mellan plantorna kan det bli anledning till att handrensa och använda handhackan. Efter ett år har vanligen plantorna vuxit samman till en sammanhängande rad — man avlägsnar ej revplantorna i själva raden — vilket underlättar ogräsrensningen. Skall man ta planteringsmaterial från den egna odlingen är det oftast bäst att använda revplantor från den yngsta, alltså från ettårs-plantorna. Plantorna är här vanligen kraftigast och bäst och vid revborttagningen sorterar man från de kraftigast rotade plantorna för omedelbar utplantering, medan de som har början till eller svag rotbildning, skolas på säng där de skuggas de första dagarna med säckväv. Rotbildningen sker då snabbt och utplantering kan ske om en 10 á 14 dagar. Alla äldre jordgubbsland slås av med slåttermaskin efter skörden och sedan bladmassan torkat köres den bort eller brännes på platsen tillsammans med ströhalmen under plantorna. Denna arbetsoperafion underlättar väsentligt revborttagning och ogräsrensning på eftersommaren.
Innan jag slutar denna artikelserie kanske det skulle vara skäl i att erinra om att kväveövergödslingen alltid bör ske i två omgångar. Den första sker så tidigt som möjligt på våren tillsammans med svavelsyrat kali och superfosfat. Den andra övergödslingen sker omedelbart efter avslutad skörd i senare hälften av juli. Som kvävegöd-selmedel användes alltid svavelsyrad ammoniak till en mängd av omkring 500 kg pr har. Ju svagare bladutveckling ju större kvävegiva och ju starkare bladverk ju mindre kväve och i stället ökade givor av kali och fosforsyra.
W.-sjö.
Gotlänningen
Torsdagen 21 augusti 1952
Nr 192