Årets SM i varpa i Norrköping var utan tvekan det hittills bäst arrangerade ur alla synpunkter. Gotlänningarna som nästan alla kom med flyg — Ahrenbergs —togs om hand, ute på flygplatsen och fördes i buss till sina resp. förläggningsplatser. De fick en karta över Norrköping med tävlingsplatsen inprickad och med uppgift om vilka spårvagnar som gick dit.
SM:et i varpa fick äran att bli den första stortävlingen som hållits på det nyanlagda idrottsfältet vid Himmelstalund. Det är korporationsidrottens tävlingsplats, och redan är inte mindre än fem fotbollsplaner utbyggda där.
Norrköpings varpasällskap som stod som arrangör är en liten slubb på endast 30 medlemmar, och många undrade hur det skulle gå iland med en så stor uppgift som att ordna ett SM. Det hade emellertid stöd av korpidrotten, som i Norrköping bedrivs i ett exemplariskt samarbete med Riksidrottsförbundet* föreningar. Tävlingsledaren Bertil Söderberg måste använda funktionärer som just inte visste så mycket om varpa, men veckan före tävlingarna hölls instruktionssammanträden i ett, och när tävlingarna skulle gå hade han ett vältrimmat garde till hjälp, och allt löpte ganska friktionsfritt och snabbt.
Vid centimeterstävlingarna prövade man ett protokoll av ny typ. Det är perforerat, så att sedan protokollet kollats rivs det i fyra delar. Man får då varje kastares resultat på en särskild lapp och lagets på ett annat, vilket gör att sorteringen går mydket snabbt. Redan några timmar efter kastningens slut förelåg stencilerade resultatlistor som upptog samtliga resultat, både individuellt och i lag, och när lagen kom ut på tävlingsplatsen dagen efter fick de en sådan resultatlista, där även lottningen för kulkastningen var införd. Det var en sak som mycket uppskattades.
Omedelbart efter kulkastningens slut på söndagen förelåg en liknande resultatlista.
Ute på tävlingsplatsen var det även väl ordnat för deltagarna. I en barack fanns det omklädningsrum med tillgång till rinnande vatten, och det är en sak som varpkastarna inte är bortskämda med. Det fanns även telefon i baracken, särskild insatt för SM:et. Den var emellertid ovanligt tyst, och först andra dagen kom man underfund med orsaken. Den hade kopplats fel på telefonstationen och numret stämde inte! Sedan man väl fått rätta numret tog det inte mer än en timma förrän det var stopp igen. Då hade telefonledningarna blåst sönder i stormen. Sedan dessa lagats fungerade den perfekt i fortsättningen. Men det var nervöst för en tidningsman som hade en halvtimmes väg in till staden för att få iväg ett telefonsamtal med färska uppgifter om tävlingarna.
Tävlingsmarken var som tidigare omtalats ur gotländsk synpunkt allt annat än idealisk med den hårda leran och en rätt tunn gräsmatta. Till råga på allt kom så stormen. Man säger att det blåser på Gotland, men det var ingenting mot vad det blåste på Himmelstalundsfältet under lördagens tävlingar. Det var som sagt ofta rena parodin på varpkastning. Mindre skickliga varpkastare som normalt knappast kastar närmare än 20-30 cm från pinnen såg sina varpor snällt rulla in till pinnen, medan precisionskastarna såg sina varpor försvinna ut i periferin. De stora stenarna vreds av vinden och fick fel sättning i marken. Till slut kunde kastarna inte annat än att skratta i ilskan.
övertrampsfrågan hade stått som ett rött skynke för de gotländska kastarna, men när det väl kom till kritan var det inte så farligt med den saken. Martin Svärd, Stockholm, som var särskild övertrampskontrollant hade ett mycket lätt arbete och behövde aldrig ingripa. Bara ut-steget skedde bakom pinnen var allt gott och väl. Att sedan en och annan måste gå fram någon bit i den hårda motvinden var ingen som sade något om, inte ens bland de mest benhårda övertrampsfantaster.
En annan sak som däremot nog kommer att kontrolleras vid ett kommande SM är varpans specifika vikt. Det togs några stickprov vid tävlingarna i Norrköping med en ganska primitiv apparat, och då visade det sig att det fanns en och annan varpa med för stor specifik vikt. Arne Anderssons lilla sten hade en specifik vikt på 4, medan 2,7-3 är tillåtet. Även Ville Karlssons sten hade för hög specifik vikt. Det är främst blypluggarna som ökar specifika vikten.
De gotländska storlagen »blåste» som sagt bort vid detta SM. Hade kvartsfinalerna gått på söndagen hade troligen resultatet blivit ett annat. Kastarna fick själva avgöra den saken, och det är märkligt att det var gotländska kastare som fällde tävlingsledningens erbjudande om flyttande av kvartsfinalerna. Man förstår att en del var rädda för att inte hinna med första flyget som gick 16.15. Men det hade med god vilja kunnat ordnas så att de kastare som klarade sig fram till finalerna och skulle med första flyget bytt med andra som skulle åka kl. 18 eller på måndagsmorgonen. Nu hjälpte de fastiskt fastlandslagen. Dock inget ont i att det blev en fullträff för Stockholm. Det blir en stark sak i den fortsatta propagandan.
Ett lag som var i särskilt god form på söndagen var Stånga som obönhörligt slog ned allt motstånd och vann sina kulor med siffror som 12-4, 12-2 över goda gotländska lag. Det är nog ingen tvekan om att Stånga klarat SM:et om inte den förargliga förlusten mot Dalen kommit i kvartsfinalen.
IV Visby hade stora framgångar vid detta SM. Fyra lag slog sig fram till kvartsfinalerna, därav två i mästerskapsgruppen och två i grupp II. Det var två som gick vidare till semifinalerna och ett klarade sig till finalen i mästerskapsgruppen. Det var strong gjort av Gustav Carlsson & Co som aldrig tidigare fungerat i så fint sammanhang. Att sedan nerverna krånglade i finalen är mänskligt. Det började dock bra med en 5-1-ledning. I fjol var det ett Stockholmslag som hade det besvärligt med nerverna i finalen.
Finalen blev en mycket god propaganda för varpan i Norrköping. Det var några hundra personer som sökt sig ut till Himmelstalundsfältet och följde finalkastningen. Genom täta kommentarer i högtalaren kunde de hela tiden följa ställningen mellan lagen. Finalkastarnas stenar hade nålats i olika färger och detta underlättade givetvis för dem som inte kände igen kastarna. Det var Gotlänningens utsände som fick nöjet att pröva sig på speakerns roll.
Det var en fin samling pris som arrangörerna samlat ihop, och glädjande nog var det uteslutande nyttosaker. Prisutdelare var Norrköpings populäre borgmästare Sven Lutteman, ett gotländskt namn med anor från den danska tiden. Det tack som Svenska varpaförbundets ordförande
Smith efter prisutdelningens slut framförde till Bertil Söderberg var ärligt förtjänat. Söderberg var inte bara tävlingsledare, utan grep in då och då i praktiskt arbete i sekretariatet när det behövdes. Han är som bekant själv gotlänning bördig från Västerhejde — och stod alltid gotlänningarna välvilligt till tjänst med råd och upplysningar om ett och annat. God hjälp i sekretariatet hade han av sekreteraren i Norrköpings VS Axel Samuelsson och sekreteraren i Östergötlands idrottsförbund K. E. Österberg som var specialist på skriv- och räknemaskin.
För de gotländska kastarna kommer väl årets SM att leva länge kvar i minnet som alla tidernas blåsigaste SM,, men man kommer säkert också att minnas de goda arrangemangen och det trevliga bemötandet.
Side.
Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196