Ökat statsstöd till fisket

krav av Kappelshamnsfiskare.
Det är verkligen på tiden att statsmakterna gör något för att i större utsträckning än hittills stödja fiskerinäringen. Omkostnaderna fortsätter att stiga, och då fiskpriserna håller sig ungefär oförändrade.är det inte underligt att framtiden för många fiskare ter sig allt annat än ljus, säger ordf. i Kappelshamns fiskeriförening Carl Lundberg, Nyhamn, som med penseln i hand just är i färd med att ge sin och Gustav Flodmans båt en välbehövlig make up, när Gotlänningens medarbetare slår sig i samspråk med honom.

Jag undrar inte alls på att allt fler och fler överger fisket — utkomstmöjligheterna är ju betydligt bättre i andra yrken, fortsätter han. För tio år sedan var vi ett 60-tal medlemmar i föreningen här, i dag är vi bara hälften så många. Antalet yrkesfiskare i Kappelshamn är nu inte mer än 7-8 stycken mot att tidigare ha varit 3 å 4 gånger större. Och i Hallshuk finns endast 4-5 yrkesfiskare. Sedan finns det naturligtvis en hel del, som bara fiskar under en kortare period av året och har sin utkomst på annat håll. De som slutat upp har gått till stenbrotten och några har också gett sig iväg till sjöss.
I stenbrotten går det att förtjäna 6.000 å 7.000 kr om året. För en fiskare är det storslaget om han kan komma upp i 8.000 kr brutto och dä måste han i alla fall köra mycket utikring. 50 procent av inkomsten går till underhåll av båt och redskap samt bestriden det av övriga omkostnader.

När jag började som yrkesfiskare 1940 kostade ett strömmingsgarn 40-50 kr, nu sedan subventioneringarna på bomullsgarn tagits bort går ett garn på mellan 150 och 200 kr. Fisk priserna har ju inte alls stigit i samma takt — de är närmast oförändrade — så det är inte att undra på, att det inte är med någon större entusiasm vi ser framtiden an.

Avdrag för gummikläder.
Varför kan inte vi fiskare få avdrag i våra deklarationer för gummikläder? fortsätter hr Lundberg. Dylik, kläder är ju ett bra skydd mot våta, och man tycker därför att det borde vara ett allmänt hälsovårdsintresse att folk använder sig av dem och på så sätt undgår att bli drabbade av reumatism och arbetsodugliga i förtid. Skattemyndigheterna tycks dock vara av annan uppfattning.
Och varför skall inte en fiskare kunna få avdrag för fördyrade levnadsomkostnader i likhet med vad t. ex. en telegrafarbetare får? Det är sant, att man kan få avdrag om man kan styrka att ett visst antal måltider intagits på matservering, men hur många gånger händer det inte att det bara blir fråga om något enstaka mål eller att det inte finns någon matservering på den plats där man går i land. För det mesta får man ju laga maten själv ombord så gott det går, men nog är det skönt att efter ibland flera blåsiga och besvärliga dygn till sjöss få komma i hamn och sitta vid ett dukat bord och känna sig som en människa.

Dåligt strömmingsfiske.
Under kriget talades det mycket om vilken betydelsefull insats fiskarna gjorde för landet, och det propagerades också väldeliga för större båtar och modernaste redskap, men om det skulle råka komma in några ton fisk, så finns det inte så stor avsättning för den här på Gotland. Överskottet måste transporteras över till fastlandet och frakter och emballage kostar som bekant pengar, så inte blir det mycket över till fiskaren. Vi härute på den här kusten hör kanske också till de mest missgynnade. Strömmingsfisket, som ju kan sägas utgöra ryggraden i allt fiske, har varit dåligt under de senaste 8 å 9 åren, och nu är det bara småfångster vi får. På östra Gotland däremot har man kunnat glädja sig åt ett relativt bra strömmingsfiske.
Att statsmakterna stöder jordbruket är alldeles riktigt, för bönderna får minsann slita och släpa och göra rätt för sig, men nog tycker man att även fiskarna kunde få litet hjälp. Som det nu är verkar det faktiskt som om vi var en bortglömd folkgrupp; att vi i alla händelser är den f.n. sämst gynnade yrkesgruppen är ställt utom allt tvivel, men det kanske beror på att vi är så få och inte kan göra vår stämma ordentligt hörd i riksdagen.
Om stammen av fiskare inte alldeles skall dö ut är det emellertid nödvändigt att något göres från statsmakternas sida. Det är min personliga uppfattning, men den delas också säkert av mina yrkesbröder, slutar hr Lundberg och återgår till att snygga upp sin gamla pålitliga båt, Vy 163, med vilken han utkämpat många hårda duster på Östersjön och nu åter snart igen sticker till, havs med för att pröva fiskelyckan på lax. För trots allt är Calle Lundberg optimist och inte den som ger sig i första taget.

Bra fiskehamn.
Fiskehamnen i Kappelshamn, som blev färdig 1939, är en av de bästa på Gotland och utgör ett bra skydd för de båtar som ligger förtöjda där. Ett stenkast från hamnen ligger fiskförsäljningslagets salteri, som uppfördes i början på 1940-talet. Det förestås av hr Charles Johansson, som berättar att man nu börjat med insaltningar för säsongen.
— Vi har hittills rensat något mer än två ton strömming, säger han. Under hela säsongen räknar vi med att lägga in 50-60 ton. Vi får strömming inte bara från norra Gotland utan även från andra håll på ön. Fiskförsäljningsföreningen svarar för inläggningen, o. när arbetet går för fullt brukar vi vara en 7-8 stycken här. De stora tunnorna, som rymmer 100 kg strömming, vilket i regel var för mycket för ett hushåll, är nu så gott som helt slopade. Sedan i fjol packas strömmingen i bleckburkar på 3-4-5 kg, och det har visat sig att det går betydligt lättare att bli av med burkarna än med tunnorna. När saltningen är över sätter vi igång med att skära ltorskfile, och det kan nämnas att i vintras kom vi upp i sammanlagt 60 ton färdig file, vilket är rekord hittills.

Väldiga sälskador.
Även hr Johansson understryker hur rentut sagt uruselt utövarna av den för folkförsörjningen så betydelsefulla fiskerinäringen f.n. har det.
— Om vi måste ligga i hamn i 14 dagar för storm får vi ingen kompensation för det och om vi förlorar redskapen, så är det inte så lätt att få ut någon ersättning för dessa, framhåller han. Och tänk vilka väl.- diga skador — det rör sig om miljonbelopp — som den rikliga förekomsten av säl har åsamkat fiskarna bitan att någon som helst kompensation erhållits. När man kommit ut för att se till linorna har det ofta hänt att de glupska sälarna varit framme och bara lämnat 10-12 laxnackar kvar.
Med tillkomsten av det nya fryshuset i Visby hoppas vi att de svårigheter vi hittills haft med avsättningen av fisken skall bli mindre. Det har ju också visat sig på andra håll, där man genom infrysning kunnat kapa de ibland uppstående topparna i tillförseln, att detta varit till stor fördel för fiskenäringen och dess utövare.
— we.

Gotlänningen
Fredagen 29 augusti 1952
Nr 199