Marian Anderson spelar i film sin egen levnadshistoria.

En av de första dagarna i september kommer den amerikanska konsertsångerskan Marian Anderson till Sverige – det var över tre år sedan hon uppträdde här. Hennes sång har nyligen förevigats genom en film, som också skall presenteras i vinter. Den skildrar dessutom hennes växlingsrika liv.
Filmen är en av de första i en filmserie som kallas »Of Men and Music» har nyligen startats i Amerika på initiativ av Rudolph Polk, en f. d. konsertviolinist som nu får en tio år gammal dröm realiserad. Här skildras framstående amerikanska musiker, och varje film ägnas åt två eller flera artister. Tillsammans med henne kommer violinisten Jascha Heifetz, pianisten Arthur Rubinstein och cellisten Gregor Piatigorsky att framträda.
Mer än två tredjedelar av filmen ägnas åt Marian Andersons sång. Som en inramning till musiken ges en enkel beskrivning av hennes liv. Marian Anderson sjunger några av de sånger som numera alltid förknippas med hennes namn, bl. a. Schuberts Ave Maria. Men hon presenteras även påå filmduken som den enkla och hemkära kvinna hon är – hon tycker om att rida, laga mat, fotografera och pyssla i trädgården i sitt hem Marianna i Connecticut.
Arturo Toscanini sade en gång att en röst som Marian Andersons »förekommer endast en gång i ett århundrade». Och säkerligen kommer denna uppfattning att reflekteras i de nya beundrarnas entusiasm – då filmen kommer +ill de trakter där man inte tidigare hört Marian Andersons kontråallt.
Genom en serie återblickar rekonstrueras hennes barndom och ungdom, hur hon genom intensiva studier lyckades fullända sin utomordentliga begåvning. Scenerna från barndomen skall tas i Philadelphia där hon föddes den 27 februari 1908 och växte upp under fattiga förhållanden i ett negerkvarter. Redan vid åtta års ålder sjöng hon i en kyrkokör. Hennes far dog när hon var 12 år gammal och Marian Anderson måste hjälpa till att försörja familjen ,genom att sjunga vid kyrkokonserter. Den berömde negerskådespelaren Thomas Butler upptäckte hennes röst och skickade henne till sångpedagogen Mary Patterson som undervisade henne gratis. Senare studerade hon även för den kände läraren Giuseppe Boghetti. 1925 vann hon en stor sångtävlan i New York med 300 deltagare, och i priset ingick att hon fick uppträda tillsammans med New Yorks symfoniorkester vid en stor utomhuskonsert. Sedan engagerades hon som solist vid en konsert av symfoniorkestern i hennes hemstad Philadelphia, då Eugene Ormandy dirigerade. Men annars var det svårt för henne att få engagemang och på stipendium reste hon till Europa, där hon utbildade sig vidare och också studerade språk. 1933 gjorde hon succe i Berlin på en debutkonsert som hon själv måste bidraga till, fjorton uppträdanden i Skandinavien följde, och därefter hade hon två år av framgångsrika turneer i Europa. I de nordiska länderna blev hon inte minst uppskattad, hon sjöng för Gustaf V och Christian av Danmark och i Finland för Sibelius som tillägnade henne sin sång »Solitude».
En av filmens oförglömliga scener blir ett samtal i Marian Andersons loge i Paris 1935, då hoy efter en konsert erbjöds återvända till Förenta Staterna och verkligen bli lanserad där. Erbjudandet gjordes av impressarion Sol Hurok, som fortfarande förmedlar hennes engagemang. Han spelar sig själv i filmen.Hon svarade: »Jag måste varna er, för jag tycks aldrig göra något större intryck hemma».
Men hon lade New York och dess musikkritiker för sina fötter med tre konserter. Nästa år inbjöds hon sjunga i Vita Huset och turnerade i Europa, Afrika och Sydamerika. Under de närmast följande säsongerna hade hon 70 å 75 konserter varje år i hela USA, inklusive sydstaterna. Då hennes impressario 1939 ville hyra ett stort auditorium i Washington för en konsert av Mar ian Anderson vägrade »Den amerikanske revolutionens döttrar», en organisation bestående av kvinnoättlingar till dem som på sjuttonhundratalet bidrog till att uppnå självständighet för Amerika, att upplåta lokalen som också var deras högkvarter. En proteststorm blev följden, Mrs. Roosevelt gick ur föreningen och inrikesministern ordnade så att Marian Anderson sjöng utanför det ståtliga Lincoln Memorial, ett nationellt mnnument i huvudstaden. 75.000 människor samlades för att höra henne.
Sedan dess har hon gjort regelbundna turneer i Förenta Staterna. dir biljetterna till hennes konserter säljes ut halvårsvis i förväg och, med avbrott för kriget, också i Europa. Men i denna världsdel har hon inte varit sedan 1949, och när hon nu återvänder efter tre år blir Skansen i Stockholm platsen för hennes första uppträdande, på Barnens Dag den 6 september. Sedan följer konserter i Göteborg, Helsingfors och Stockholms konserthus.
Marian Anderson är lång och ståtlig och utmärks av både mjukhet och gemyt. Hon är berömd för sin anspråkslöshet och ödmjukhet. Sin ackompan 3ator betraktar hon som likvärdig partner och då hon talar om sin konst använder hon första person pluralis och inkluderar därmed honom, som t.ex. i detta yttrande:
»Det fanns en tid då jag var mycket intresserad av applåder och de underbara saker som folk sa till mig. Men nu är vi intresserade av att sjunga så att någon bland publiken känner sig litet bättre efteråt än när han kom.»
Hon övar in sina program i sitt vackra hem som ligger på landet men ej så långt från New York. Där bor hon med sin man, arkitekten Orpheus Fisher, som hon gifte sig med 1943. Hon har mottagit massor med hedersbetygelser, hedersdoktorat vid förnämliga universitet och olika pris och medaljer. I ett pris som staden Philadelphia gav henne för 10 år sedan ingick 10.000 dollar som blev grundplåt i en fond »the Marian Anderson Award». Den är avsedd att hjälpa ungdomar som vill bli konstnär och stipendierna utdelas utan hänsyn till ras eller trosbekännelse.

Gotlänningen
Måndagen 1 september 1952
Nr 201