Härdsrätten i Eslöv har haft en hel dags arbete med att slita en tvist om ett hästköp mellan en gotlänning och en skånsk lantbrukare. Gotlänningen, som köpt ett avelssto av skåningen, ansåg att hästen icke hade de kvalifikationer, som förutsatts vid affärens uppgörande och yrkade att köpet skulle återgå.
Hästköpet var emellertid inte bara en affärstransaktion utan det fanns också en mera känslomässig sida av saken. Gotlänningen, bosatt i Kappelshamn, var gift med en skånska och en dag läste paret i en auktionsannons i SkD, att stoet som härstammade från hustruns föräldrahem, skulle säljas på en auktion. Frun var särskilt fästad vid hästen och ville att mannen skulle köpa den, vilket han också gick med på. Det blev frun, som fick ta upp den första kontakten om hästköpet, vilket hon också gjorde genom att,, skriva till frun på den gård, där auktionen skulle hållas. I ett telefon samtal begärde sedan frun på Gotland att säljaren skulle ropa in hästen för hennes räkning på auktionen, men det ville inte denne. Emellertid blev hästen icke såld på auktionen, utan man gjorde efter, auktionen upp om affären, som slutade med att paret på Gotland köpte hästen för 1.200 kronor.
Stoet fick göra sjöturen till Visby, där det hämtades av den gotländske lantbrukaren. Redan under hemfärden till Kappelshamn blev gotlänningen, enligt sin egen uppgift besviken på nyförvärvet, ty hästen vägrade springa bredvid cykeln. Sedan upptäckte han också att den icke gick att köra, trots att säljaren uppgett, att den körts ett par gånger med gott resultat. Dessa körningar hade dock gjorts för flera år sedan.
Köparen ansåg kort och gott att han blivit lurad på affären och nu ville han att köpet skulle återgå. Icke mindre än 14 vittnen hade inkallats för att vittna om hästens j lynne och beskaffenhet. Vittnesförhören drog långt ut på tiden och handläggningen av målet varade till långt ut på kvällen. Det blev ingen billig process för parterna, ty vittneslönerna blev i vissa fall ganska höga, men gotlänningen var tydligen beredd på att det fick kosta vad det ville, ty efter varje vittnesförhör betalade han sin andel i kostnaden kontant.
Vittnesförhören togs upp på stålband och rätten beslöt meddela sin dom om 14 dagar.
Gotlänningen
Onsdagen 3 september 1952
Nr 203