Världshistoriska gestalter.

Man gäger ju ofta, att skådespelarens konst är otacksam, emedan den glömmes så hastigt. Det är nog i regal så, men det gifves dock undantag; namnen på de stora gudabenådad3 generna inom skådespelarekonsten ära för alltid inristade i mänsklighetens historia. Ett sådant namn är Rachel, hvars bärarinna en gång var Frankrikes största skådespelerska och som under s:n korta lefnad vann ett världsrykte, som ännu ingen annam af scenens utvalda fördunklat.
Liksom en annan stor, ännu lefvande fransk tragedienne, Sarah Bernhardt, var Rachel af judisk härkomst och tillbrakte sina första år under mycket bekymmersamma förhållanden. Född 1820 i den schweiziska kantonen Argau, var hon dotter till en kringvandrande judisk krämare och redan vid 10 års ålder måste Elise Felix, som hennes egentliga namn var, tillsammans ned en äldre sysver, försörja sig genom att sjunga på kaféerna och gatorna i Paris. Snart nog upptäcktes dock hennes talang och hon blef elev vid konservatoriet, där hon först idkade musikstudier, men sedan öfvergick till skådespelet. med den berömde Samson som lärare i deklamation.
Under 1837 anstäld vid en af de mindre teatrarna, debuterade hon året därpå vid Thẽatre Francais och vann hastigt nog lifligaste erkännande af kritik och publik. Sedermera utvecklades hon snabbt och erkändes snart äfven af sina motståndare som Frankrikes främsta skådespelerska.
Utan att besitta skönhet i detta ords egentliga bemärkelse, ägde hon dock två för scenen mycket viktiga gåfvor: en dunkelt strålande, själföll blick och en djup, klangfull stämma. Därtill kom en fulländad mimik och ett uppträdande, som städse bevarade antikens lugna behag; slutligen äfven en nästan exempellöst teknik, som särskildt kom till användning vid framställande af de stora lidelserna.
Det var nämligen framförallt i de stora klassiska tragedierna — Voltaire\’s, Facines och Corneille\’s —, som hennes oförlikneliga geni nådde högst och hon står i dessa ouppnådd. Till och med Alexandre Dumas den äldre, som annars var hennes fiende, skraf om henne, att det var ombjligt att visa mera storhet och sanning i konsten än hvad hon giorde.
1840 gaf hon gästspel i England och skördade där nya lagrar; äfven Ryssland gästade hon och vann också där både ära och guld. 1855 lämnade hon Théatre Francais och begaf sig till Amerika, delvis lockad af sin broder Raphael, hvilken äfven tillhörde scenen och som i likhet med de öfriga medlemmarna af hennes familj i systerns konst främst såg en outtömlig guldkälla. Äfven mot Rachel själf ha riktats beskyllningar för penninggirighet, men torde dessa närmast böra ses i belysning af nämda ständiga ocker, för hvilket hon utsattes från sin familjs sida.
Besöket i Amerika utföll emellertid mindre lyckligt, och framförallt beredde det ej konstnärinnan de triumfer, hon beräknat. Äfven iandra afseenden blef det ödesdigert för henne, bland annat därigenom att hon troligtvis under detsamma genom öfveransträngning lade grunden till den lungsjukdom, som sedermera redde henne en alltför tidig graf.
Under hela turnén kände hon sig alltid trött, och läkarna, gom hon rådfrågade, rådde henne att hvila sig. Delvis drifven af sina anhöriga fortfor hon dock att spela, äfven sedan man sagt henne att hennes lungor vora angripna. Efter några månader var hennes kroppskonstitution alldeles hedbruten. En vinter i Egypen hjälpta henne icke och genomsjuk återvände hon till Frankrike, där hon tillbragte den följande vintern vid Rivieran, där den bekante dramatiske författaren Victor Sardou stält sin villa till hennes förfogande.
Under de närmaste månaderna gjorde dock sjukdomen; hvars utveckling följdes med lifligaste deltagande icke blott i Frankrike utan snart sagdt öfver hela världen, stora framsteg, och den 3 januari 1858 slocknade den flämtande lifslågan. Sin sista hviloplats erhöll den stora skådespelerskan på judekyrkogården i Paris, där hon jordades vid sidan af sin gamla tjänarinna Rose, som afled en vecka efter matmodern, tärd af sorg.
Rachel dog ogift, men efterlämnade två söner, af hvilka den äldre hade Napoleon III:s halfbror, grefve Morny tll fader och gsbm af kejsaren upphöjdes i adelstånd.
Redan under gin korta lefnad kallades Rachel Frankrikes största tragod:enne och hennes lif blef också — genom hennes karaktär och \”omständigheternas makt — i viss mån en tragedi. Hennes oberäkneliga nyckfullhet och hennes otämjda lidelsefullhet hindrade henne från att finna verkliga vänner och beredde henne en massa misgräkningar. Som människa kanske mindre stor, har dock Rachel, den fattiga judiska gatusångerskan, som blef en af världens största skådespelerskor, för alltid inristat sitt namn i den sceniska konstens annaler.
E. L.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 3 Maj 1913
N:r 100