eller växtligheten på- Gotland, jemte spridda drag ur öns odlingssaga och folklifvet derstädes.
Af P. A. Säve.
(Ur Tidskrift för Skogshushållning.)
(Forts. från nr 72.)
Då man betraktar Gotland såsom ett skogsland, må man visserligen se på de verldsdanadens vilkor, eller öns läge i hafvet samt hennes bergsbygnad, jordlager, vattendrag och källor, luftstreck, rådande vindar, värme, nederbörd o. s. v., under hvilka skogen här kommit till, vuxit upp samt intill vår tid fortlefyer. — Ön Gotland, jemte dess närliggande tvärbranta klippöar och låga gräsholmar, liggande vida ut i Östersjön — dock närmare det svenska moderlandet än andra land —, hvilar underst på gråberget, hvarpå landets bergsbyggnad från urtiderna bildats helt och bållet af öfvergångskalksten (utom i öns sydligaste del, hvarest sandstenen träder i dagen). Kalkstenen, denna landets allmänna stenart, hvilken ur den i allmänhet grunda eller blott omkring 100 tamnar (eller något mera) djupa Östersjön vid stränderna ofta brådt uppstiger: medelst tvära pallar, bildar flerstädes vid kusten många tvärbranta brut och fall samt otaliga tornlika underliga raukar eller stod- klippor och flerfaldiga djupt ingående bärgs-ugnarstugur eller grottor. Dessutom finnas inne på landet, som nästan öfverallt är slätt och har en medelhöjd af blott 130 Par. fot öfver hafvet, några få bergskullar, men endast af några och 50 fots egen höjd; och är Vänge-nejden uti öns midt högst. Eljest är kalkberget, utom flera vida remnor och starka lutningar deruti, som förorsakats af häfning från urtiden, nästan öfverallt slätt och vågrätt samt visar bär och hvar temligen vidsträckta nakna hälleytor och sol-hällar. Men de flerstädes i fasta kalkhällen synliga, djupa och mångdubbla repor eller fåror, som all tid äro raka och med riktning från NNO till SSV, ådagalägga att mäktiga urkrafter i de aflägsnaste tidsskeden här verkat samt att ofantliga omstörtningar härstädes timat, då, under istiden med den 8. k. rullstensfloden, framskötos hela berg af is samt i dem fastgjutna de största klippstycken och flyttblock af gråberg, komna vida från, såsom ett (i Stenkumla) af ända till 90 fots omfång och 10 fots höjd öfver marken, samt ett annat (uti Rone), som, 66 foti vidlek, är 16 fot högt, hvilka tunga skridklippor eller block af is och sten ristat dessa jemlöpande fåror i våra berghällar. Då, samt under följande tidsåldrar, när hafvet med ohejdadt våld stormade in öfver det ännu låga landet, vräktes upp på den nakna berggrun den dessa milslånga åsar af buldur stajn, aur och sand, hvilka sträckvis ligga i NO och SV, eller i nästan samma stråk som de nämda fårorna från istiden och i samma riktning som \”längdaxeln hos de flesta träsken, liksom ock hos hela Gotland samt dess kullar, holmar och dalar, Sålunda bildades också inne på ön månget vidlyftigt sand på ställen, som ännu bära det fornspråkliga ortnamnet malm (som betyder det samma), under det att det finaste stoftet deraf flerstädes hopades såsom flugsand (eller isynnerhet å \”Ulla-hau\”, hvarmed sammanhänger den fem mil norrut i hafvet belägna \”S :nd-ön\”), äfvensom vid strän derna, hvarest väl då ock af vågsvallet upplagrades den mäktiga strandburgi eller -vallen af rundsvarfvad klappersten, af kantade gråstenar, ör och sjösand, allt med mellanslag af släke eller hafstång af flere arter; och af dessa strandvallar ha stundom vikar blifvit afstängda från hafvet (såsom \”Bogevik\”), äfvensom en forntida skeppshamn vid år 1030, eller den s. k. \”SanktOlofs-hamn\” på Fårön. Sålunda ha nog ock tillkommit dessa af \”hafvet lagda råmärken\” eller med stranden jemlöpande långa åsar af småsten, liggande långs och allt högre öfver hvarandra inåt landet, såsom man, utom flerstädes, ser det på Östergarnsholm samt å stenfältet norr om \”Svarv-klint” o. s. v. Vid betraktandet af dessa urtida men ögonskenliga höjningar och vexlande sänkningar i öns yta, under de aflägsna tidehvarfven af hennes danad, då hon ännu var blott en flock af spridda holmar, hvilka ofta lågo dolda under hafsdimmorna och den brusande brinnsjoen eller bränningen, återvänder i minnet lätt den urgamla sägnen om Gotland, att det \”daghum sanc oc natum var uppj\”.
(Forts.)
Gotlands Allehanda
Lördagen 16 September 1876
N:r 74