Örn river Får på Gotland ?

SE-reportage: Arvid Ohlsson

Gott och väl en halvmil bort från de centrala delarna av Gothem socken och med den djupa, sjungande »strandskogen» alldeles in på knutarna, ligger hemmansägare Lars Kristianssons gård — en av de två parter som bildar Nors grannlag nere vid den gotländska nordöstkusten.
Ute i havsbandet drar gåsflockarna förbi eller tjuvbetar på holmarna. På strandängarna stiger måsarnas härskaror mot skyn medan silvertärnan fiskar i vikarna. Och i strandskogen går fåren i bet — ett hundratal tackor med ungar som föddes ute i snödrivorna, när den värsta vintern var över och marsvåren började lossa på isbältena såväl i skogsmarkens bäckar och åar som i de grunda vikarna nere vid »strand».
Dessa får har varit det allmänna samtalsämnet man och man emellan, inte minst bland andra fårägare på Gotland denna nådens vår 1952. Ett dystert öde har drabbat bortåt ett trettiotal av lammen. Man har under en månads tid gång efter annan hittat deras urätna kroppar i strandskogen, på uddarna ute vid havet eller liksom tappade från skyn flera kilometer in på andra jordägares marker.
Ingen har ännu med exakt säkerhet kunnat fastställa lammrövarens identitet, ty ingen har ännu med egna ögon sett honom utföra mordet. Ägaren till fåren har dag efter dag patrullerat genom de 200 tunnland skogsmarker som fårstängslet omsluter, men han har alltid kommit för sent till brottsplatsen. Ett dräpt unglamm liggande utsträckt på en öppenplats inne i skogen, utan spår av bett på kroppen, men med ögonen urhackade och ett gapande hål i bröstet eller buken, genom vilket inälvorna tagits ut, har varit en syn som vid ett tiotal tillfällen mött honom. Dessutom har i skrivande stund 16 lamm på ett fullkomligt oförklarligt sätt kommit bort. Rövaren har varit för snabb och listig för att låta sig avslöjas. Det är endast det -enhetliga i avlivnings- och urätningsmetoderna som skvallrar om att en och samme rövare varit framme. Och vilken stund som helst kan han komma tillbaka. över de små liven som i dag går i bet därnere mellan strandskogens furor eller ute bland den öppna »strandburgens» gråa kullersten vid Nors ruvar den ovissa döden som en hotfull och dyster skugga.
Det var vid ett titfälle under den förra hösten som en gammal fårägare borta vid Skarnviken i Kräklingbo socken invid samma kust berättade, att han sett ett par jättestora fåglar kalasa på en död bagge som blivit liggande utan att jordas vid en av de röda tångbäddarna nere vid »strand». Baggen hade dött av någon sjukdom och var i förruttnelsetillstånd. Men de två rovfåglarna hade låtit sig väl smaka. Dag efter dag kom de sedan tillbaka, så länge det fanns en köttslamsa kvar på benen. Och en gång kom han dem mycket nära in på livet. Fåglarna hade varit mörkbruna till färgen, berättade han. Stjärten var vit — åtminstone delvis. Näbbarna var kraftiga, krökta och gula till färgen. Benen var tumstjocka och gula även de. När fåglarna sedan med stort besvär lyfte från fårkroppen, såg han att de stora vingpennorna spretade.
Att det varit ett par örnar var nog ingen tvekan om. Och även om dessa ståtliga, fridlysta rovfåglar — kungsörn eller havsörn det smäller lika högt — nu måste räknas som ytterst sällsynta i vårt land, inte minst på Gotland, finns det nog ingen tvekan hos fårägaren vid Nors att det är örn som rivit hans skyddslingar i skogen.
Vid två tillfällen under sina patrullmarscher i betesmarken har han nämligen sett den väldiga fågeln komma strykande tätt över trädtopparna utifrån sjön. Från kustbevakningsstationen har en ensam örn rapporterats vid Gothemshammar. Själv såg jag en ensam havsörn lyfta från holmen Sildungen, belägen några kilometer från fårens betesmarker, och styra kosan ut mot havet till.
Märkligt är emellertid att där ett annat örnpar nu häckar på Gotland inom en helt annan trakt av ön, inte en enda unge rövats från de får som betar i skogen runt om.
Själv inspekterade jag den boplatsen vid upprepade tillfällen under förra sommaren och fann därvid endast rester av vildkanin, några kråkor, några igelkottar och -fjädrar efter en fasan invid örnboet. I den trakten var samtliga fårägare stolta och tacksamma över den sällsynte inbyggaren som var det mest effektiva vapnet mot den\” ständigt ökande vildkaninstammen.
Alltnog, ingen vet med bestämd-het om de rivna fåren i Norsskogarna fallit offer \”för en i kusttrakterna kringstrykande örn. Och för att komma gåtans lösning närmare krävs säkerligen en mera omfattande och intensiv vakthållning. Att hund och räv kan lämnas åsido liksom även löslöpande illrar och andra rovdäggdjur, därför talar även den omständigheten att inga bett synes på kropparna, att inte ett ben brutits. Allt tyder på att skadorna orsakats av någon större rovfågel.
Förlusten för fårägaren är naturligtvis avsevärd och för att söka fastställa skadegörarens identitet för eventuell skadeersättning, ordnades en veterinärsbesiktning av några döda djurkroppar med skador som var typiska för den sedan en månad tillbaka pågående massakern på lamm.
Även i detta utlåtande bestyrktes »örnteorin», hur tråkigt det än kan låta för oss svenska naturvänner. Intyget lyder nämligen som följer:
» Undertecknad har i dag obduce: rat tre lammkadaver som hittats på Lars Kristianssons skogsmarker vid Nors i Gothem socken, och tillhörande dennes fårbesättning.
Lammen är c:a 2 å 3 veckor gamla, Bukarna är upprivna och inälvorna borta. I ett av lammen finns dock levern och njurarna kvar. Lammen har varit döda i flera dagar, varför kadaverösa förändringar omöjliggör ett exakt bedömande. På två av lammen har bröstkorgens ena sida sargats så att revbenen synes frilagda utan muskulatur. Extremitetbenen och ryggraden är intakta. Några märken efter bett av hund, räv eller annat rovdäggdjur kan inte iakttagas. Av skadornas utseende att döma synes det mig möjligt att desamma orsakats av någon större rovfågel, t.ex. örn, som uppgives hava iakttagits i trakten.
Några tecken på inre sjukdom har jag icke kunnat påvisa på de tre uppvisade lammkadavren, vilket härmed intygas på heder och samvete.
Slite den 11 maj 1952.
Tor Svanholm.
Distriktsveterinär.»

SE
15-21 Oktober 1953
Nr 42