Roxy: »Gift med död man»
En amerikansk film av medelgod kvalitet. Storyn spinnes upp kring en förväxling av två kvinnor vid en tågolycka och övergår så småningom i bästa kriminalthrillerstil. En handfull goda skådespelare såsom Barbara Stanwyck, John Lund o. Lyle Bettger sätter färg över det hela och så småningom ordnar allt upp sig till belåtenhet för alla parter — utom för skurken i storyn förstås — det är ju amerikansk film,
Filmen är välinspelad och underhållande och skiljer sig från mängden av thrillers i den sedvanliga stilen.
Paramountjournalen i förspel.
Conn.
Royal: »Eldfågeln»
Hasse Ekman har ju alltid varit något av en experimentator inom svensk film och det kommer därför inte som någon överraskning att det är han som svarat för den första svenska färgfilmen, tänkt att serveras huvudsakligen för en internationell publik. Fördenskull har filmen försetts med engelskt tal.
Gevacolor heter färgen, inte så pålitlig som Technicoloren kanske — Gevacoloren ger ofta ganska overkliga nyanser men den gör ändå rättvisa åt de agerande i filmen, främst prima ballerinan Ellen Rasch och världsbarytonen Tito Gobbi. Den yttre ramen bär också Hasse Ekmans signatur, den är mer än lovligt Hollywoodsk, men det spelar faktiskt en underordnad roll i sammanhanget. Det tongivande är inte skådespelarprestationerna utan de prestationer som utförs på operans tiljor. Och dem kan ingen klaga på — Ellen Rasch visar ett sant konstnärstemperament, för henne är det huvudsaken att ge, dansen är hela hennes liv — där kan inte kameran ljuga. Tito Gobbi, sydländskt viril, sjunger ur bl. a. »Don Juan» och andra operor med sin strupes mest glimmande guld. I både dans- och sångavsnitten medverkar vår operas förnämsta krafter.
Hört och hänt kommenteras i förspelet av Sigge Fürst.
Cricque.
Gotlänningen
Tisdagen 7 oktober 1952
Nr 232