Den 8 okt. 1902 kunde man i Gotl. läsa underhållande »Sommarminnen från. Visby», återgivna efter Dagens Nyheter.
Skribenten hade rest med ång. Hansa, »en elegant och bekvämt inredd båt med artigt och tillmötesgående befäl, gott bord och matsal ovan däck», men vädret hade varit bedrövligt. »Salongen blev ända upp i skylightet fylld av rysliga stönanden», och när »Hansa» kl. 6 på morgonen angjorde Visby i full storm, »var hon förvandlad till ett flytande sjukhus». En sjösjuk fru tog löfte av sin man att få åka hem med järnväg! »Tänk om man kunde få resa till och från Gotland med långa, stora båtar, som icke voro fullproppade med sängkläder och sjösjuka i både rökhytt och matsalong! Och täjik om man hade att tillgå dag-turer åtminstone en gång i veckan!»
I hamnen fångade gamla hederliga mudderverket — nu sedan länge för\’ svunnet ur stadsbilden — resenärens uppmärksamhet. Mudderverket var inte något vanligt mudderverk, berättar han: »Det är en institution. Det är sevärt som kyrkoruinerna och nyttigare än biskop och domkyrka. Där det sträcker sin väldiga , lyftarm mot skyn, höjes, sänkes och tömmes den gigantiska skopan med en precision som bodde där en levande själ. Mudderverket är populärt i staden.»
Badinrättningen i staden var däremot icke populär, och gästerna hade gott om teformförslag. Man ville bl. a. ha gemensamma nöjen såsom seglatser, danstillställningar, basarer och utfärder, »härliga utfärder i stora vurstar med matsäck och kaffe med dopp och saft och unga flickor i vita blusliv och amatörfotografering och änkleken och ett fasligt besvär att få sitta bredvid \’henne\’ på hemvägen».
Sommargästinvasionen var impopulär i Visby, men militären och särskilt artillerikåren desto populärare. Gatulivet i Visby hade ett särskilt uppiggande element i de skenande hästarna; »kuskar, åkare och stadsfarande bönder hade fullt sjå med att hindra sina hästar från att skena på de krokiga, branta kullerstensbackarna». Tvätterskornas uppfattning om tiden var besynnerlig, och i stadens butiker fanns icke att uppdriva en för en fullväxt och välvuxen karl passande skjorta.
Snällare och behagligare husfruar och matmödrar hade skribenten inte träffat på än i Visby. Gotlänningen uppgavs ha en benstomme på gärna bortemot sju fot, »han lever på kalkgrund med undervärme, äter mest nötkött — att döma av matställenas matsedlar — dricker kalkvatten och frodas på alla sätt i ett klimat där mullbäret trivs och valnötsträdet bär mogen frukt. Om gotlänningen är bortemot sju fot, så är gotländskan sex fot och en tvärhand, både till kropp och själ. Här finnas unga damer som skjuta änder och företaga simturer långt utanför vågbrytaren. Här finnas unga damer som med livsfara hejdat skenande hästar, och när en sextonårig ungmö från ruinernas och rosornas stad tycker att gällande förordningar lägga hinder i vägen för hennes examensfunderingar, så far hon upp till Stockholm och går själv till kungs, förlitande sig på Gud och sina klara ögon. Jag tror inte alls på historien om Unghanses dotter. Kung Valdemar hade fått en örfil om han blivit närgången. Men att han hade lusten, undrar jag icke på», tillägger skribenten, söm prisar gotländskans blodfulla läppar och stora, strålande ögon.
Stranden från gamla artillerikasernen norrut utmed havet får även sin hänförda skildrin, likaså Paviljongen, stadens utevärdshus med härlig utsikt över havet och över tennisspelande kvinnlig fägring — på inte mindre än fem planer framför Paviljongen brukade det spelas tennis, försäkrar DN-kåsören. Och han njöt av åsynen både av en seglare ute vid horisonten och av den kvinnliga fägringen på tennisplanerna — när han satt där »med handen om glaset». »Vad kan man mer begära för öga och gom?»
Gotlänningen
Lördagen 11 oktober 1952
Nr 236