Vallpojken och prinsessan är ju ett gammalt och älskat sagomotiv. Men för vår tids unga borde motivet vallpojken och doktorshatten locka mera?…
Det är inte så särskilt märkvärdigt att en och annan autodiakt från folkets breda lager promoveras till hedersdoktor, visst inte! Men det är ipte alla dagar en vallpojke i ordets ursprungliga betydelse blir det. Dels därför att det faktiskt inte finns så många vallpojkar nu för tiden, dels emedan vägen från vallskogen till universitetets aula är ganska lång. Tyvärr allt för lång.
Och så övergår vi till sannsagan: Uppe i Kultsjön i Vilhelmina socken, ett »fjällhål» av första rang, en avsidesbygd av bästa kvalite, föddes i nådens år 1880 en parvel, som döptes till Levi Manasse Johansson. Han var inte så särskilt välkommen till världen, ty han hade egentligen bara mor, fadern aktade sig för de vidare konsekvenserna och for till Amerika, medan modern flyttade till Frostvikens ödsligaste hörn för att tjäna sitt bröd. Den lille Levi växte upp hos sin morfar, och vid åtta års ålder började Ian valla kor i markerna. Det var ingen den gången som kunde tro, att just denna sysselsättning blev liktydig med universitetsstudier! Levi såg, hörde och lade på minnet, och eftersom hans vallpojketid inträffade under självhushållets pastorala idyll, kvarlevde allt det gamla i denna avsides bygd. Gamla seder, bruk, talesätt, övertro oeh mycket annat fick den unge parveln liksom till skänks, och när han så växte upp, kom ut i världen, samlade kunskaper och fick intressen, blev det hans livsuppgift att studera vidare i sin barndoms universitet. Det tog hela fyrtio år av strävsamhet, möda och försakelser innan han fick sin akademiska lager, men i maj månad 1949 fick han den likväl. Då stod den lilla vallarpojken från Frostviken på Uppsala universitets trappa med doktorshatten på de grånade lockarna och mottog studentkårens hyllning…
Så blev det alltså en sannsaga: vallpojken blev hedersdoktor!
Men man promoveras inte till filosofie hedersdoktor av en nyck eller en givmild försyn. Lärde män, som korar de lyckliga, de vet vad de gör.
För Levi Johanssons vidkommande blev det inte heller någon dans på rosor att komma så långt och så högt i denna världen. Ett klart och redigt huvud hade han fått av försynen, och lyckligtvis fanns det en vaken präst i församlingen, som upptäckte Levis förståndsgåvor och ställde om att vallarpojken fick ett kommunalt lån på 300 kr, varpå han sändes till småskollärarinneseminariet i närmaste stad, för övrigt inrymt högst provisoriskt i Östersunds godtemplarhus. Nu var det förstås ett litet förbehåll knutet till denna hjälpverksamhet: den blivande småskolläraren förband sig högtidligen, att under minst tre terminer utöva undervisning i den mest gudsförgätna avkroken i den stora fjällmarkssocknen.
Tillsammans med idel flickor började Levi plugget. På den tiden skulle eleverna själva bära in ved och ombesörja uppvärmningen i klassrummen, och hela den samfällda kvinnliga majoriteten appellerade till den enda ynglingens kavaljeriska sinnelag! Men han stretade emot och talade bevekande om könens likställighet. Det hela slutade med en kompromiss: flickorna skulle lämna sin manliga kollega var sin flamöring i veckan för att han ombesörjde eldningen i kakelugnarna. Femöringen blev en icke föraktlig biförtjänst under kursen, tillhopa kr 83: 30.
Levi Manasse kom ut i världen som småskollärare, tjänstgjorde sina tre terminer i avkroken, sparade och slet och fick låna en liten slant för att fortsätta sin mödas väg. Han utexaminerades till slut som folkskollärare vid Härnösands seminarium, och sedan blev det bättre platser — men ack, så små avlöningar!
Men avlöningarna var ju inte huvudsaken. Levi var en praktisk tran, som utbildad slöjdlärare var det ingen konst att tillverka allt han behövde i möbelväg ,och knep det så fanns det andra praktiska utvägar att tjäna pengar på, bl. a. genom att tillverka och saluföra slipapparater för skolbruk. Och för alla pengarna bedrev Levi ett forskningsarbete, som blev mer och mer krävande, mer och mer intressant och allt mindre och mindre ekonomiskt lönande.
Men vad hjälpte det — han hade satt sig ett mål före, och han ämnade icke ge tappt förän han nått det. Det var icke en akademisk lagerkrans och doktorshatt, det var något i grunden mycket värdefullare: han ville vetenskapligt kartlägga levnadsvillkoren och livsformerna i hembygden i gamla dagar. Han ville genom självständigt forskningsarbete lämna sitt bidrag till kulturhistorien.
— Jag är visserligen en oregelbunden mångsiding, säger Levi Johansson, men det kan inte förnekas, att jag var den mest skrivkunnige däruppe i vildmarken. Det var kanske därför som jag kom i kontakt med doktor Bernhar Salin vid Nordiska museet redan 1905. Av honom fick jag mina första impulser och de första rent praktiskt-vetenskapliga råden. Jag började med att studera min hembygds folkmål. Det resulterade i 18.000 ordlappar öm det s. k. Limålet. Sedan kom arbetsuppgifterna av sig själv. En summarisk förteckning kanske ger en aning om de 40 årens arbetsflit: 10 vol. handskrifter om Medelpad, 12 volymer kulturhistoriska anteckningar på sammanlagt 3.300 akter från 18 socknar i Ångermanland, oerhörda travar fulltecknade folioark i Nordiska museets folklivsarkiv och Landsmålsarkivet, undersökningar om lapparna i Jämtland och emigrationstraditionerna i Vilhelmina, oräkneliga uppsatser i årsböcker, lärda verk, tidskrifter och dagspress. Samt slutligen – hösten 1947 — som krona på verket den tjocka och i alla avseenden tungt vägande boken Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken.
— Nej, till den vita mössan nådde jag aldrig, och därför kunde jag inte disputera i vanlig ordning. Men en avhandling blev det slutligen, och det var min ungdoms mål, Min mannaålders strävan och min ålderdoms brinnande förhoppning att hinna genomföra.
Nu sitter den lärde folkskolläraren och filosofie hedersdoktorn Levi Johansson i sin trevna stuga i Ålsta, Fränsta, och sorterar sina sista ordlappar, resultaten av sommarens vandringar och forskningar i hembygden. Det blir hans sista rent vetenskapliga arbete. Han orkar inte mera, ty åren tar ut sin rätt även om man är en brinnande ande. När man frågar honom, vad som varit hans livs stora intresse, kommer svaret ögonblickligen: arbetet! Arbetet är livets salt och sötma. Om somrarna har jag idkat »fältarbete», om vintrarna har jag utöver min lärartjänst idkat studier, studier och åter studier (»det är märkligt så mycket man inte vet! !»), bearbetat mitt material och dessutom snickrat möbler, smitt ljuskronor till kyrkor, roat mig med silversmide osv. En annan ledstjärna har jag haft: lev inte över dina tillgångar, Levi Manasse! Sätt dig inte i skuld för onödiga saker. Och glöm inte att göra rätt och skäligt för dig var helst du färdas fram!
Så talar en hedersdoktor vid Uppsala universitet, en f. d. småskollärare från en av de mest avlägsna bygderna i hela vårt stora land. Han vet säkert vad han säger, och när han vänder sig till de unga i landet, så vänder han sig till sina v ä n n e r. Hedersdoktorn får inte alldeles skymma bort vardagens lille skolmästare! ! !
Gotlänningen
Måndagen 13 oktober 1952
Nr 237