Ett förtvivlans rop efter hjälp gick i dessa dagar för 50 år sedan från övre Norrland. Skörden hade slagit alldeles fel, och verklig hungersnöd hotade människorna däruppe. Nybyggarhemmens magra tegar i lappmarken hade inte givit något, inte potatis, inte korn, inte foder. Värst var foderbristen. T. o. m. i Tornedalen, där annars gräset kunde stå manshögt på holmarna, var läget bedrövligt. Foderbristen var förfärlig, och befolkningen hotades av verklig hungersnöd. Kreatursbesättningarna måste slaktas ned, och vad det betydde i en trakt, där den fattiga befolkningen nästan uteslutande levde på boskapsskötsel, var ju inte svårt att förstå. Regeringen anslog 50.000 kronor till lindrande av nöden, men det var som en droppe i havet, sade en av Norrbottens riksdagsmän. Det behövdes vida större anslag för en enda socken.
I detta läge sattes hjälpaktioner i gång i det övriga Sverige, naturligtvis även på Gotland. Landshövdingen och biskopen utfärdade ett upprop om hjälp och startade en insamling av kontanta bidrag, och Gotlänningen framkastade tanken på att gotlänningarna, som fått relativt god skörd, skulle sända iväg en fartygslast med rotfrukter, säd och kreatursfoder, medan sjöfarten ännu var öppen. Maningarna förklingade inte ohörda. Ett par dagar senare lästes i tidningen en vädjan från Handelsföreningens fullmäktige (Tycho Klingwall, J. L. Kahlquist, Rudolf Waller, Carl Degerman, Hugo Pettersson och John Munthe) till länets jordbrukare att skänka spannmål och pressat hö, och uppsamling av gåvorna ordnades hos ett flertal köpmän runt om på On. En särskild aktion startades också från Klintehamn av hr Svante Wennberg, som meddelade att han tog emot både kontanta bidrag och spannmål, potatis m. m. och skulle försöka ordna gratistransport över havet av produkterna.
Bland de första gåvorna från Gotland märktes två tusenlappar, skänkta av resp. fröken Johanna Hägg och Roma sockerfabriksaktiebolag. I Visby domkyrka anordnades en konsert, för vars program fru Helga Wickström så gott som ensam svarade, och den samlade över 900 åhörare. De hickmanska godtemplarlogerna anordnade en nykterhetsfest, vars behållning gick till insamlingen, och här och var på landsbygden anordnades också fester och möten av skilda slag till förmån för Norrbottensinsamlingen. Pengar strömmade in på olika sätt; bl. a. berättas i tidningen om att man vid en s. k. hemkomstfest i Stånga samlade in 53: 45 kr.
Hur det gick i fortsättningen med insamlingarna, har vi ännu inte haft tillfälle att konstatera, men säkerligen blev det stor och allmän anslutning. Gotlänningarna visade som vid så många andra tillfällen både förr o. senare, att medkänsla och hjälpsamhet är framträdande dygder hos en äkta gute.
Stadsfullmäktige beslöt vid sitt oktobersammanträde på förslag av drätselkammaren, att 32 luxlampor skulle inköpas för gatubelysningen för en beräknad kostnad av 7.300 kr. Jämnt hälften av ledamöterna röstade för att i stället 50 nya lyktor av dittills bruklig typ skulle anskaffas för en kostnad av endast 1.000 kr; de var rädda för att luxlamporna skulle bli inkörsporten till ett beslut om fullständig omläggning till luxbelysning, och det ville de inte vara med om — de var elektricitetsvänner. Samma dag beslöt fullmäktige också till drätselkammaren remittera belysningskommittens utredning om stadens gatubelysning samt en motion av hrr af Ekenstam, Warfwinge, C. J. Björkander, J. Wigström, Wellenius och de Jounge om anläggande av ett elektricitetsverk på den s. k. Bränneri-tomten i enlighet med ett av Elektriska prövningsanstalten i Stockholm uppgjort förslag, slutande på 180.000 kr.
Vid sammanträdet var även stadens brandförsvar på tal. Städernas allmänna brandstodsbolag hade lovat sänka brandstodsavgifterna med 10 proc., om vissa förbättringar av stadens brandväsen gjordes, och med anledning därav föreslog drätselkammaren anläggande av en större cistern, rymmande 400 m3 vatten, vidare fast ångspruta och spruthus, rörledningar med brandposter vid ändpunkterna i vissa gator, brandtelegraf och bostad för ångsprutans maskinist, allt för en kostnad av 40.000 kr. Samtidigt påpekade drätselkammaren att den funnit\’ det önskvärt, att fast brandkår inrättades.
Och den brandkåren ska vi nu få på nyåret 1953!
Gotlänningen
Fredagen 17 oktober 1952
Nr 241