Gotländska spelmän och låtar förnämligt presenterade i Visby.

Arbetareföreningens föreläsningsanstalt hade en stor kväll i går — fullsatt lokal, en medryckande föreläsning om den gotländska folkmusiken, med en mängd för publiken nya och intressanta upplysningar om gamla gotländska spelmän och deras plats i samhället, deras liv och verk, och först och sist en förnämlig uppspelning av gamla härliga låtar, kanske den bästa som någonsin gjorts i Visby.

Det var Nordergutarnas spelmanslag som svarade för musiken, och Ture Carlson, sörmlänningen som mer än kanske någon annan i modern tid levt sig in i den gotländska tonskatten och mobiliserat all sin kraft för att bevara den åt eftervärlden, svarade med elan för den sammanbindande texten.
Dagen till ära hade både föreläsare och musikanter skrudat sig i den pånyttfödda, verkligt vackra och stilrena gotlandsdräkten, och man gladde sig faktiskt åt att våra spelmän nu äntligen fått en klädsam och så långt möjligt »äkta» folkdräkt, så att de inte längre — för klädselns skull! — behöver känna sig som sparvar i tranedans, när de möter upp till spelmansstämmor tillsammans med kolleger från fastlandet. I spetsen för de tio spelmännen såg — och hörde — man riksspelman Svante Pettersson, och precis som en kör- eller orkesterdirigent ofta är den ende på podiet i frack, så var nordergutarnas hövitsman ensam iförd den prydliga långrock, som hör till gotlandsdräkten.
Ture Carlson var i storform, när han berättade om det som han bestämt älskar mer än allt annat: den gotländska folkmusiken. Han höll styvt på att gotlänningarna av naturen är ett spelande och sjungande folk, och han hade mycket att berätta om musikens trollmakt över sinnena och om gamla spelmän och deras öden. Spelmännen hade en gång i tiden en mycket ansedd ställning — jämställd med prästens — och bildade rent av ett särskilt skrå. Man fick avlägga prov för att bli häradsspelman eller stadsmusikant, och den som lyckades med proven hade sitt på det torra: han slapp t. o. m. betala kommunalskatt. Men tyvärr var det alltför många spelmän som söp och slarvade och levde lite hur som helst.
Den gotländska folkmusikens första egentliga uppsving kan dateras till 1600-talet, när fiolen började bli allmän, och snart började gotländska spelmän komponera egna låtar av allehanda slag, polskor, brudmarscher, kadriljer, valser, högtidsstycken och folkvisor, ofta av högsta klass. Det var glada låtar i ljusa tonarter som gjordes, sällan i moll. Spelmanstraditionen gick ofta i arv från far till son, och bland dem som lärde upp den yngre generationen märktes inte bara storspelmännen själva utan ofta även präster, såsom Laurin, Collberg, Söderberg, Dedekind. Spelmännen anlitades också ofta för att spela till psalmsången i kyrkorna, och över huvud taget var den gotländska folkmusiken ett behqv och en bruksvara, aldrig en lyxvara.
I fortsättningen berättade, tal. om den tillbakagång, som inträffade vid mitten och slutet av 1800-talet, och om Aug. Fredins bragd att uppteckna och samla 727 melodier, vilka sedan 1933 föreligger i tryck i samlingen Gotlandstoner. Fredins arbe- I te begränsades emellertid till södra och mellersta Gotland, och tal., som på senare år tillsammans med Svante Pettersson arbetat på att komplettera detta verk genom efterforskningar på norra Gotland, framhöll, att man även på norr har en oändlig mängd fina melodier och färgstarka
spelmän att uppvisa. Ja, kanske man
rent av kan säga, att både de bästa låtarna och de bästa spelmännen hör hemma på norr. Och så fick man till livs en rad märkliga spelmansöden och en mängd belysande smådrag ur spelmännens liv, än humoristiska, än tragiska. Där skymtade Hagebyarn och Rasmus Botvalde, där fick man veta det mesta om Groddåkarlarva, som hals över huvud kunde lämna arbetet på åker och äng för att springa hem till fiolen och spela en melodi som de plötsligt kommit på, och där fick den gamle f. lotsförmannen Albert Nordström i Fårösund en vältalig hyllning för att han ur minnet letat fram en rad gamla, härliga låtar, som annars för alltid skulle ha blivit förgätna. Och vidare? Jo, naturligtvis fick man veta åtskilligt om Rominar och Laurinar, Blinde Håns från Alskog blev inte bortglömd. Isak Karlsson från Sanda inte heller om honom.heter det i kyrkboken, att »han var duktig att spela på fiol», medan en annan spelman fick eftermälet »han bara söp och spelade fiol» — och Spel-Anders och Spel-Pettersson m. fl. blev publiken också närmare bekant med.
Massor av gamla låtar fick man höra, både välkända och några som troligen aldrig förr ljudit på Arbetareföreningen, och spelmanslaget spelade så det var en fröjd att höra det. Alla i salen var säkerligen ense med d. entusiastiske föreläsaren när han slog fast, att vår gotländska folkmusik är en skatt väl värd att ta vara på, och att den inte bara skall finnas på noter i arkiv och bibliotek utan framför allt spelas och sjungas, att den skall fortsätta att leva och förstås av Gotlands folk. Och applåderna brakade ofta och kraftigt under den drygt halvannan timme långa samvaron. Det var en stor kväll, för föreläsningsanstalten, för Ture Carlson och »Nordergutarna» och för den gotländska folkmusiken.
Odd.

Gotlänningen
Måndagen 27 oktober 1952
Nr 249