\”FLYGBARONEN\”

TOG CERTIFIKAT VID 43 ÅRS ÅLDER.
Hasse Z. har i en minnesbok berättat, att när Carl Cederström vände hem från sin ungdoms äventyr, Amerika, och utan föregående varning ringde på i fadershuset, överlämnade han till betjänten som öppnade ett visitkort, vilket hade detta utseende:

Många år senare, då han blivit den store flygpionjären i Sverige, överallt känd som \”flygbaronen\”, då begagnade han samma visitkort med en lätt retuschering. Han strök över \”olycks\” och kvar stod alltså \”Familjens fogel\”. Och det fanns förvisso intet att anmärka häremot, kanske inte emot den första formuleringen heller. Ty en fågel var han, och en högst färgskimrande sådan.
Carl Ceredström hörde till de naturer, som inte har lust att gå i flock, som har lust att pröva på litet av varje och som åtminstone ytligt sett kan tyckas vara obeständiga och äventyrliga. Omväxlande och fullt av äventyr var också hans liv. Några ekonomiska svårigheter lade inte hinder i hans väg vad han nu hade velat bli. Läsa hade han tydligen inte lust till. Så här skriver han själv i några skämtsamma biografiska anteckningar: \”Naturligtvis gick jag i skola, eller rättare skolor. Oförstående lärare gjorde nämligen att jag vanligen icke fick uppehålla mig längre än en termin vid varje läroanstalt. Min fader blev verkligt rörd då jag en gång blev flyttad till högre klass, ehuru en ay. de lägsta…\”

Så slutade han skolan och gick till sjöss med kofferdisten Najaden och gick in som extra kadett vid flottan. Alltför långvarig blev inte hans kontakt med det militära, han tog avsked, och enligt vad han själv skriver fick han följande avskedsord från sin chef: \”Antingen blir du något stort eller också något förfärligt\”
Så vändes ett nytt blad i hans bok och han blev lantbrukselev och kom sedan till Alnarps lantbruksinstitut, där han utexaminerades som agronom, \”mitt livs enda examen — näst den i Pau som flygare\”. Och så kom turen till Amerika. Det var ett land, som tilltalade honom i högsta grad och där försökte han sig på litet av varje. Men så tröttnade han till sist, återvände hem och blev arrendator på Brunn på Ingarö, en gård under Beatelund, där hans bror satt som fideikommissarie.

Här tycktes Cederström trivas bra, och det såg faktiskt ut som om han för alltid skulle slå sig till ro som lantbrukare. Det gick några år — men så tog det slut, och han startade i stället bilbolaget i Stockholm. Hur det gick till har han själv berättat. Han fick en dag på Grand hotell höra två engelsmän kommentera de dåliga kommunikationerna i Stockholm, och den ene framkastade, att det skulle vara en god affär att starta ett bolag med eleganta bilar. Calle Cederström handlade omedelbart. Han skaffade sig en taxeringskalender, såg efter vem som hade de största inkomsterna, vilket befanns vara en bankdirektör, sökte upp honom — och så dröjde det inte länge, förrän Bilbolaget var en verklighet. Hans företag var det första i sitt slag och han sålde också taxameterbilar på avbetalning. Detta var år 1905.
Cederström hade blivit industriman, och allt såg ut att gå bra. Men så kom flygets frammarsch, och Cedcrström beslöt att bli Sveriges första flygare. Han trodde fullt och fast på flygets framtid. Beslut och handling var ett. Han for till Frankrike och tog flygcertifikat i Pau 1910 vid fyrtibtre års ålder. Det var en bragd så god som något. och så började han då sin flygar bana, där han skulle inhösta så många triumfer och som förskaffade honom en så stor popularitet. På aviatikens område hade Calle Cederström äntligen funnit sin verkliga livsuppgift, som så tragiskt avbröts den 29 juni 1918 vid en flygning till Finland, som han företog i sällskap med kapten Krokstedt.
Eric Leijoncker.

Gotlänningen
Tisdagen 28 oktober 1952
Nr 250