En katastrof för ryssarna i västra Galizien.
Generalöfverste von Mackensen har sprängtden ryska ställningentvärs öfver Galizien.
Minst 30,000 fångar.
Stora tyska högkvarteret meddelade i förgår kväll:
På sydöstra krigsskådeplatsen ha de förbundna trupperna i närvaro af öfverbefälhafvaren ärkehertig Friedrich och under ledning af generalöfverste von Mackensen i går efter en förbittrad strid på talrika ställen genombrutit hela den ryska fronten från närheten af ungerska gränsen ända till Dunajecs inflöde i i Weichsel, alltså tvärs öfver Galizien från söder till norr, och öfverallt intryckt den. De delar af fienden, som kunde undkomma, befinna gig på skyndsamt återtåg mot öster, energiskt förföljda af de förbundna trupperna.
Igår e. m. telegraferade österrikiska generalstaben:
Österrikisk-ungerska generalstaben meddelar, att antalet hittills tagna fångar stigit till öfver 30,000 och växer för hvarje timma. I en mängd afde eröfrade ryska ställningarna har em ofantlig massa krigsmaterial blilvit vårt byte. 22 kanoner och 64 maskingevär ha i första hand fallit i våra händer.
Äfven en rysk rapport anger slagfrontens utsträckning ända ned från ungerska gränsen och upp till poiska gränsen, medan Wienrapporten angifver det midtelstycke, där genombrytningen skett.
Den österrikiska rapnortens mera dämpade ton beror kanhända på att det är tysk general, den energiske och segerrike August von Mackensen, som haft ledningen, medan den österrikiske befärhafvaren närvarit som åskådare.
I hela Tyskland har naturligtvis jublet öfver den stora segern varit utomordentligt stort. Man kan också förstå denna hänförelse. Galizien har varit den ogynsammaste delen af alla krigsfronterna. Härifrån hotade ryssarna ej blott Budapest och Wien utan också det rika schlesiska gruf- och industriområdet. Nu är ångvälten definitivt drifven tillbaka.
Den nya segern kommer att göra verkan på båda fronterna, och jämväl på de »osäkra» staternas hållning blifver den af stor, kanhända afgörande betydelser.
Det är ej underligt, att Tysklands kraft, som räcker till ej blott för att skydda dess egna gränser, utan också för att hjälpa och strama upp bundsförvanterna, förmår framkalla uttryck af beundran från själfva Times.
I Deutsche Tageszeitung skrifver grefve Reventlow med anledning af den vunna segern i Västgalizien att denna äfven har gin stora politiska betydelse, ty genom densamma bi stora btysk-österrikiska truppmagsor frigjorda, en omständighet som kanhända ger Italien och Rumänien något att tänka på.
Ena österrikisk skildring af bataljens slutfas, Wientidningarnas krigskorrespondenter meddela: Efter en inledande kanonad den 1 maj började tidigt på söndagsmorgonen hundratals eldgap dundra mot de af ryssarna med alla befästningskonstens medel förstärkta ställningarna vid Dunajec, vid Biala och längs vägen från Gorlice till Zboré. Intrycket af kanonaden var redan förut öfverväldigande, och ännu större var den verkan, den utöfvade på fienden. I ett kaos af sönderskjutna taggtrådshinder, upprifna förskansningar och lik efter fallna ryssar trängde under förmiddagen de förbundna trupperna fram i oemotståndligt anfall i det öfver 40 km. breda afsnittet af de ryska slällningarna på södra frygeln på ömse sidor om Gorlice, slående ned allt, som vågade sätta sig tillmotvärn mot stormningen. Det sista motståndet blef brutet, och de som icke grepo till flykten blefvo nedgjorda, eller helt enkelt tagna tillfånga. Kvarlämnade kanoner och maskingevär samt bortkastade vapen vittna om storleken af den vunna framgången.
Redan tidigt på aftonen hade äfven på norra flygeln en österrikiskungersk grupp inledt öfvergången öfver Dunajec invid dess mynning i Weichsel. Äfven detta svåra företag lyckades. Ryssarnas ställningar där stormades på söndagen, och talrika fångar togs, hvarvid de våra satte sig fast på andra sidan floden. – Resultatet af de båda anfallen var genombrytningen af den af ryssarna som oangriplig ansedda fronten, som skulle tillförsäkra dem västra Galizien och framför allt skydda västra flanken af deras hufvudstyrka, som satt sig fast i Karpaterna. Inför denna händelse förlora striderna i Karpar terna i betydelse, men vi ha ändock glädjen att konstatera, tatt vära vapen äfven här kunde anteckna vackra framgångar.
Tyskarnas snabba frammarsch genom Kurland.
»Antalet af de under förföljandet mot Mitan tillfångatagna ryssarna har ökats till öfver 4,000.»
Det är det senaste budskapet från tyska högkvarteret.
En redogörelse för den stora offensiven.
Berliner Lokalanzeiger innehåller en rad meddelanden, som gifva en mycket klar bild af den tyska fram marschen. Det heter däri först om
förberedelserna:
Redan sedan veckor tillbaka dirigerades trupper långsamt till der ifrågavarande området och utan att väcka uppmärksamhet fördelades trängkolonnerna vid utgångspunkterna för de kommande operatinnerna.
Tack vare förberedelsernas omsorgsfullhet lyckades också arméledningen börja framryckningen,innan motståndarens årmé fick tid att genom koncentration af större truppmassor med framgång kunna bjuda vår offensiv spetsen. Öfverraskade, försökte svaga fientliga trupper icke en gång göra motstånd, utan drogo sig tillbaka i flyktliknande återtåg. Redan två dagar efter offensivens början stodo vära trupper ungefär 100 km. från tyska gränsen och 140 km. från Libau. Den hastiga flykten ger förklaringen till att vi trots den starkt pår skyndade frammarschen, möjliggjord genom den utmärkta beskatfenheten af vägarna, icke togo flera fångar.
Viktiga järnvägslinjer sprängda.
Tyskarna framryckte på flera vägar i riktning mot Sjavli, och infanteriets marschprestationer uppnådde gränsande resultat, i det på 1 ½ dag tillryggalades 78 km., hvarefter samma trupper omedelbart i en 8 timmars strid slogo ryssarna på flykten vid Sjavii.
Våra operationer \’underiättades särskisdt genom en fkrigsbro, som våra ingenjörtrupper på kort tid lyckades åstadkomma (öfver Njemens: biflod Dubissa?). Våra trupper gingo öfver nämda bro och marscherade söderifrån i nordöstiäig riktning genom. Rossieny mot Sjavli; Härigenom lyckades de hota flanken af de ryska ställningar, som, starkt utbyggda, sträckte sig från Sjavli med anstkutning till Bakievoso mit från vägen Tauraggen –Kielmy utgående frontanfall, och sålunda tvinga den fientliga armén att uppge dessa ställningar.
Sedan ryssarnas försök att intaga väl förberedda ställningar vid Sijavli och sålunda skydda de strategiskt högst viktiga järnvägslinierna Libau—Dünaburg och Libau—Kovna—Vilna misslyckats, gingo de tillbaka på ett flyktliknande sätt.
På vår sida skreds genast till förstörande af de viktiga järnvägslinjerna, och hela dagen skakade marken af de starka detonationerna vid sprängningarna.
Lyckas det oss att ordentligt förstöra denna järnvägslinje, så är iden viktiga krigshamnen Libauv afskuren från Vilna och hänvisad till den vid denna tid af våra trupper ännu icke uppnådda järnvägslinjen Libau—Mitau.
Tyska offensiven fortfar äfven i väster.
Stora tyska högkvarteret meddelade igår från västra krigsskådeplatsen: I Flandern ha vi med stor framgång fortsatt våra anfall från norr och öster. I morse föll Zevenkote, Zonnebeke, Westhoek, Polygoneveld och skogen Norrebossehen, hvilka orter allesamsman sedan flera månader tillbaka varit omstridda, i våra händer. Den retirerande fienden är utsatt för flankeld från våra batterier norr och söder om Ypres.
I Argonne ha fransmännen förgäfves försökt återtaga en af oss den 1 maj eröfråd skyttegraf norr om Four de Paris. Artilleristriderna mellan Maas och Mosel fortsatte äfven i går.
Major Moraht skrifver om situationen på den västra krigsskådeplatsen bl. a:
Särskildt glädjande är den framstöt vid Le Mesnil, som vi företogo och befäste de sista dagarna i april. Hvarje vunnen fotsbredd i denna terräng väster om: Argonnerna för oss närmare det mål, som vi söka nå med afskärandet af Verdun. Två af den fientliga frontens stödjepunkter bes finner sig för ögonblicket i en påfallande tysk omklamring, som under de sista månaderna långsamt närmat sig fiendens ställningar, nämligen Ypern och Verdun. — Det skyttegräfsområde vid Le Mesnil, som vi nu eröfrat, och söm är 1,000 meter bredt och 300 meter djupt, bildar åter en länk i den kedja, som besättningen i den starka franska stödjepunkten gärna ville genombryta.
Huru förbittrade striderna om Maashöjderna äro, visa i öfrigt. fransmännens officersförluster. På fyra dagar, från 24 till 28 april, måste fienden såsom fångar öfverlämna åt oss ey mindre än 48 officerare. Under loppet af några få dagar måste allteå förlusten af officerare i öfverensstämmelse härmed ha belöpt sig till öfver 100 — ett högt tal i anseende till den smala stridsfronten, de korta sträckor, som stormningarna skett, och de tillbakavikandes hastiga reträtt till betäckningarna.
Engelska räknekonstnärer ha gjort upp en statistik öfver förlusterna i den franska officerskåren, och få en slutsumma på 23,000 officerare stupade under krigets gex första månader. Tyska tidningar ha lagt denna summa till grund för sina beräkningar, och komma till det resultatet, att den franska hären redan mist 27,000 officerare. Man bör vara tämligen förs siktig med att räkna med bestämda siffror i denna fråga, då fransmännen icke själfva offentliggöra några förlustlisbor.
Turkiska segerbud från Dardanellerna.
En officiell turkisk kommuniké meddelar:
I afsikt att utvidga det twånge område, där fienden befinner sig i trakten af Ari Burun, gjorde fiendens västra flygel försök att taga till offensiven men drefs genom våra anfall tillbaka till de klippiga dalsänkningarna, där han led stora förluster, och hvarifrån han sedermera kastades tillbaka ned mot stranden. Vid detta tillfälle anstäldes genom vår artilleribeskjutning eldsvåda ombord å en fientlig transportångare.
Åtta andra transportångare, som åtföljde den, aflägsnade sig då skyndsamt.
Kryssaren Agamemnon försökte från farvattnen bakom Bulais verkställa indirekt beskjutning, men träffades af fyra af våra granater och kunde icke fortsätta beskjutningen, hvarefter den drog sig tillbaka.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Maj 1915
N:r 102