Lusitaniakatastrofen.
Ett ögonvittnes berättelse.
En af de räddade från »Lusitania», journalisten Cowper från Toronto, har blifvit intervjuad i Queenstowa och berättar följande:
Man höll skarp utkik, då Lusitania närmade sig de sig Irland. Cowper satt och talade med en vän vid 2-tided på eftermiddagen. Han hade just sett en skymt af utsiktstornet på en undervattensbåt på omkring 1,000 meters afstånd, då han fick se en torped glida genom vattnet. Lusitania träffades förut.
En i våldsam explosion hördes och stumpar af fartygsskrofvet kastaofter träffades Lusitania af ännu en torped och fick stark styrbords slagsida.
Omedelbart efter det fartyget täffats vidtog besättningen åtgärder för att få passagerarna i båtarna. Allt försiggick i största ordning. En liten flicka på 6 år anropade Cowper om hjälp, och han lyckades också få ned henne i en af båtarna. Hennes båda föräldrar äro troligen bland de om komna. Cowper själf kom med i den sista båten, som sattes ut från fartyget. Många af båtarna kunde nämligen icke sättas i vattnet på grund af fartygets starka slagsida. De sletos bort då ångaren sjönk.
Bland andra klassens passagerare befunno sig en mängd kvinnor och ett 40-tal barn under ett år. De räddades antal öfverstiger icke 600.
En svensk passagerare.
Bland första klass passagerarna befann sig en svensk och bland tredje klass passagerarna fyra andra skandinaver. De flesta af fartygets officerare ha omkommit. Dock har kaptenen, Turner, räddats.
Platsen för katastrofen.
Kinsale är en hamnstad på sydkusten af Irland Lusitania befann sig alltså på ingående från Atlanten till S:t Georgskanalen för att därigenom öfver Irländska sjön komma till Liverpool. Då torpederandet, af alla telegram att döma, skett rakt utanför Kinsale, och afståndet till Queenstown är betydligt längre än till Kinsale, torde det icke vara oberättigadt antaga, att ett stort antal af Lusitanias passagerare och besättning räddats in till Kingsale.
Ångaren medförde ammunition åt engelsmännen.
Som man erinrar sig, hade Tysklands ambassadör i Washington, grefve Bernstorff, före Lusitanias afgång från Amerika wutstält en varning för att medfölja densamma, hvarför de passagerare, som så gjorde, måste ha varit medvetna om risken och hafva tagit denna i beräkning. Anledningen till att tyskarna beslutit om möjligt sänka den stora engelska Amerikaångaren har uppgifvits vara den, att man hade sig väl bekant, att den medförde en higst betydande last af granater och andra krigsförnödenheter från det neutrala Amerika till Tysklands fiender. Tyskland har som bekant gjort upprepade framställningar till Amerika om att inställa ammunitionstransporterna till ententemialkterna, genom hvilka krigets elände endast kan förlängas . Då dessa framställningar visat sig fåfänga, synas tyskarna ha beglutit att ta saken i egen hand och med alla medel förhindra fortsättandet af denna amerikanska ammiunidionstillförsel med den ena af de stridande parterna. Därvid menar man det kam icke undvikas att privatpersoner, som trotsa gitna varningar, bli offer för kriget.
Dessa förklaringar af de tyska åtgärderna mot sjöfarten ställa ju angreppet på Lusitania i en försonligare dager, och det kan ju äfven anföras, att det var just detta fartyg, som, vid utgåendet från Liverpool, när den tyska undervattensbåtsblockaden började, sökte skydda sig med hissande af amerikansk flagg. Amerika lät detta ske och hat låtit båten afgå med passagerare, trots det tillkännagifma beslutet att den fcke skulle få oskadd återvända till engelsk hamn. Det är djupt att beklaga, att så skett, då säkerligen en hel del oskyldiga människor fått med lifvet plikta för sin oförsiktighet och för amerikanska affärsmäns vinstbegär. Tillräckligt många fredliga medborgare inom de stridande länderna själfva ha redan förlorat lif och gods genom krigets ohygglighet. Om nu Tyskland med rätta kan förebrås för att utsträcka eländet till neutrala medborgare, som färdas på sjön, så drabbar domen icke mindre strängt de amerikanska myndigheter, Bom icke velat aktgifva på varningen och hindrat de förluster af människolif, som annars kunnat undvikas.
Anledningen till sänkandet.
Wolffs byrå yttrar: Lusitania var gilfvetvis liksom under senare tid de flesta handelsångare armerad med kanoner. Dessutom hade den, enligt hvad man vet och ingen bestridt, betydliga mängder ammur nition och krigsredskap i sin last. Dels ägare visste därför, hvilken fara de utsatte sina passagerare för. De bära ensamma hela ansvaret för det som måste ske. Från tyskt håll har man ej underlåtit något för att upprepade gånger och enträget varna. Kejserliga ambassadören i Washington har ännu den 1 maj i en officiell kungörelse fäst uppmärksamheten på dessa faror. Den engelska pressen hånade då denna varning och hänvisade till att engelska flottan trygglade den transatlantiska trafiken.
Att världens allmänna opinion och särskildt Amerikas skulle i högsta grad uppretas, kunde tyskarna på förhand taga för gifvet. Det måste då vara så, att de militära följderna af åtgärden i tyskarnas ögon uppvägt allt annat. De amerikanska vapenarsenalerna ha under krigstiden levererat oerhörda massor krigsmaterial till intentemakterna, och denna materiat lär ha öfverförts just på de snabbgående oceanångarna, at hvilka Lusitania var biand de allra snabbaste. Tyskarna ha ju haft reda på, att krigsmateriel oafbrutet exporterats till Storbritannien och Frankrike. Den tyske ambassadören i Washington förklarade emellertid redan i februari, att tyskarna mu skulle göra allt för att hindra denna trafik, då Förenta staternas regering ej ville förbjuda densamma. Och genom Lusitanias undergång har kommersen i råga fått en fruktansvärd stöt.
Bland de många telegrammen om den hemska olyckan märktes också ett litet telegram om, att »panik uppstått på Newyorks börs».
Alla amerikaner, som äro intresgerade i vapenfabrikation och vär penleveranser, ha genom Lusitanias sänkning fått en påminne.se om ala krigskonjunkturers försänglighet Den kommer att medföra ett vär sentligit afbräck i den lönande vapentrafiken. Man hade gjort sig så säker på att ångare med öfver 20 knops hastighet alltid skulle kunna undgå undervattensbåtarna. I denna uppfattning medför emeliertid det nu skedda en revolution, och det brittiska herraväldet til sjöss har fått sin hittills allvarligaste stöt.
Uti den amerikanska harmen öfver olyckan. blandar sig sålunda vrede öfver störda affärer i krigsartiklar, hvilka affärer för hela unionen hittills. varit så ytterligt lönande företag, medan det nu är i högsta grad ovisst om det forna geschäftet skall kunna återupplagas. För Storbritanniens del åter står oändligt mycket mera på spel. Man har där hitintills gycklat öfver de tyska undervattensbåtarnas ringa framgång och med: statistikens hjälp sökt visa, huru ringa den brittiska handeln lidit. Under den senaste veckan har emellertid olycksbudens antal allt mera ökats. 8 brittiska trålare, en fransk och en rysk ångare ha sänkts, och sam tidigt med Lugsitania gingo också ett par andra oceanångare på omr kring 6,000 ton, Centurion och Candidatd, till botten. De brittiska öarna äro tydligen helt omgifna af tyska undervattensbåtar.
Episoden har emellertid fört fram frågan om Förenta Staternas ställning till Kriget. Inom amerikanska utrikesdepartementet anses situationen som den allvarligaste sedan krigets början. Man väntar konferens mellan presidenten och kongressens utskott för utrikes angelägenheter innan beslut fattas om Amerikas politik. — De amerikanska tidningarna föra ett eftertryckligt språk: »Amerika måste fordra att Tyskland upphör att föra krig mot neutrala nonkombattanter och slutar upp att mörda kvinnor och barn som rugiga vildar. Presidentens eventuella beslut skall vara säkert om stöd från alla partier. Tyskarnas varning rättfördiggör ingalunda handlingssättet. Mördaren är icke oskyldig därför att offret varnats», o. s. v.
Men skall unionen kunna uträtta någonting, i fall den ginge med Storbritannien? Knappast. .Blockladen altf Storbritannien kan icke häfvas genom tillkomsten af några nya pansarilartyg. I det\”hänseemdet har Storbritannien själft mer än nog.
Ingen stat har ännu något medel att oskad iggöra undervatsensbåtarna. För situationen till sjöss skulle unionens deitagande hvarken betyda en ökning eler minskning.
Det kan beslagtaga några tyska ångare i amerikanska hamnar, men för öfrigt. ingenting. Unionens vanmakt i Europa och Asien är ohjälplig. Dess armé, som räknar blott. 20,000. man, är till hälfien stationerad på Filippinerna, Havaji och vid Panamiarana en, hvadan föga mer än 20009 utbildade soldater stå till Unionens förfogande. Förenta Staterna måste följaktigen finna sig i hvad som sker.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 10 Maj 1915
N:r 106